Institutionaliserad ableism

224763

Min masteruppsats om ableism inom högre utbildning var till stor del en protest. Jag har ägnat de senaste sex åren som högskolestudent åt att utkämpa en personlig kamp mot högskolan, om min rätt att studera. Och trots att jag fick högt betyg på uppsatsen, och höga betyg på många kurser för den delen, lämnar jag nu högskolan utan färdig examen. Det finns två anledningar till detta. Dels har jag missat hela kurser, eftersom det tagit lång tid att övertyga skolan om att jag har rätt att studera. Dels hade jag en lärare som fullständigt vägrade all anpassning, och förklarade att hon inte tänkte låta mig genomföra kursen hon var ansvarig för. Till sist lyckades jag, tack vare hjälp från en jurist, att övertyga skolan om att gå med på att låta mig läsa någon annan kurs i stället. Men vid det laget var det dags att börja på uppsatsskrivandet så jag hade ingen tid eller energi kvar till några andra studier. Men det är en annan historia.

I vilket fall var jag väldigt frustrerad över att bli motarbetad av lärare och universitetsbyråkrater. Och det var uppenbart att det inte fanns någon rättvisa. De flesta studenter blir inte motarbetade på det sättet. Det var ganska extremt. Vid något tillfället klagade jag över detta inför studierektorn, som vid något tillfälle sagt något som jag misstolkat som välvillighet. Jag klagade över att bli diskriminerad och allmänt illa behandlad av en viss lärare och en viss Samordnare för Särskilt Pedagogiskt Stöd. Och studierektorn tyckte att jag var för arg, och sa att jag borde göra en ”institutionell tolkning”. Vad han menade var ”de personer du är arg på gör inget fel, de följer bara reglerna”. Men han ville väl påminna om att han är lärd statsvetare och talade om att se det utifrån ett institutionellt perspektiv. Och mitt svar var att ja, du har rätt, det är inte bara dem som gör fel. Det är systematiskt. Institutionaliserat. Och om du tycker att jag borde fundera mer över det så visst, jag ska göra det. Och det var då jag bestämde mig för att skriva en uppsats om institutionaliserad diskriminering inom högre utbildning.

Det är inte sant att de ”bara följer reglerna”, men det är sant att regelverket är orättvist och diskriminerande. De som skadade mig, och som skadar andra funktionshindrade studenter, är själva ansvariga för sina handlingar. Men deras möjlighet att diskriminera beror på att de har en viss position i ett diskriminerande system. För att förstå diskriminering inom högre utbildning (eller inom andra delar av samhället) räcker det inte att titta på hur den enskilda läraren eller administratören behandlar enskilda studenter i det enskilda fallet. Utan vi måste förstå de institutionaliserade maktrelationer som råder inom högskolan. Lärare och student är två olika positioner och relationen mellan dessa regleras av den institutionella kontexten. Detta betyder att vi inte måste veta något om de enskilda individer som innehar dessa roller, för att kunna säga något om relationen mellan dessa. Relationen mellan student och lärare är ojämlik, och det är inte svårt att se vem som har övertaget. Det existerar alltid en maktobalans mellan lärare och student. Läraren har auktoritet i egenskap av lärare, och detta påverkar relationen med studenten.

I uppsatsen hänvisade  jag till en sociologisk maktteori, som beskriver fem typer av social makt enligt sociologisk maktteori (se tabell nedan). Dessa fem maktdimensioner förekommer på olika sätt i alla sociala relationer. Lärarens makt i en akademisk kontext måste dock förklaras utifrån lärarens formella position. Läraren kan använda en kombination av betvingande makt, belöningsmakt, formell makt och expertmakt, gentemot studenter.

Social makt enligt sociologisk maktteori
Typ av makt Beskrivning
Belöningsmakt Att kunna utdela eller undanhålla belöningar
Formell makt Makt som följer en viss formell position
Referentiell makt (karismatisk makt) Individen har personliga egenskaper som andra värderar
Expertmakt Att anses inneha kunskap som andra värderar
Betvingande makt Att kunna att utdela bestraffning

Läraren har direkta maktbefogenheter över studenten, medför betvingande och belönande makt. Det är läraren som betygsätter studentens prestationer, och bedömer om hen ska godkännas eller underkännas. Ur lärarens perspektiv kanske detta inte uppfattas som maktutövning utan bara som vanligt arbete, men lärarens val att godkänna eller underkänna har direkta och kännbara konsekvenser för studentens finansiella säkerhet och framtidsmöjligheter. Det kan ha mer eller mindre allvarliga konsekvenser beroende på den individuella studentens situation, men det är ett maktmedel som läraren har tillgång till. Detta betyder inte nödvändigtvis att läraren utnyttjar sin maktposition, eller ens vinner några som helst fördelar av den. Inte desto mindre är det en omständighet som ger läraren makt över studenten, och något som både lärare och student måste förhålla sig.

Utöver den direkta formella makten innehar läraren i regel även betydande grad av expertmakt. Läraren anses inneha värdefull kunskap, som är särskilt åtråvärd för de studenter läraren undervisar. Expertmakten bidrar till lärarens sociala makt och auktoritet. Enligt Hoffman (2014, se uppsatsen för referens) visar forskningen tydligt på betydelsen av positiva interaktioner mellan lärare och student. Positiva interaktioner, där läraren bemöter studenten med respekt och omtanke, inverkar positivt på akademiska resultat och studenters självkänsla, medan negativt bemötande minskar självkänsla och studiemotivation. Möjligheterna till positiv akademisk interaktion formas både av den institutionella kontexten, och av den individuella lärarens attityder.

En annan makt som läraren har som inte är uppenbar i de flesta fall men som har väldigt stor betydelse för studenter med funktionsnedsättning, är makten över utformning av utbildningens innehåll. Med detta menar jag inte att läraren väljer vad studenterna ska läsa om eller vilka frågor som kommer på en tentamen. Att fatta sådana beslut är inte att utöva makt, utan att utföra en arbetsuppgift som innebär att planera kursinnehållet. Det blir dock ett maktmedel då läraren kan fatta beslut som har möjlighet att antingen utestänga eller inkludera vissa studenter. Om studenten behöver en viss anpassning för att tillgodogöra sig kursinnehållet, eller för att kunna genomföra en examination, och läraren har möjlighet att genomföra denna anpassning, är läraren i en position där hen kan välja att utestänga studenten. I vissa fall kan konsekvenserna bli desamma, som om läraren hade rätt att direkt förbjuda studenten att delta i undervisningen eller genomföra en examination.

Makten över utformning av undervisning och examination är makt som läraren har över studenten, i och med det institutionellt bestämda förhållandet mellan lärare och student. Läraren behöver inte reflektera över eller utnyttja sin maktposition för att det ska påverkar studenten. En författare påpekar tvärtom att det just är ett problem att man sällan diskuterar eller reflekterar över hur strukturella maktförhållanden påverkar undervisningen. För studenter med funktionsnedsättningar kan detta maktförhållande få en helt annan betydelse än för de flesta andra studenter. När den funktionsnedsatta studenten måste förhandla med läraren om sin rätt att genomföra sina studier, uppstår en situation då läraren har reell makt att antingen bevilja eller avslå studentens önskemål. När läraren har denna makt blir lärarens attityder avgörande. Negativa attityder hos lärare är en av de viktigaste orsakerna till att funktionshindrade studenter misslyckas inom högre utbildning. Dessa attityder är såklart ett problem i sig, men att de har så allvarliga konsekvenser beror på att läraren har den makten över studenten.

Den institutionella kontexten formas av både lärosätets policy och av lagar och regler som högskolorna i sin tur måste förhålla sig till. Beslut på institutionell och på politisk nivå sätter ramarna för lärarrollens handlingsutrymme. Lagar och regelverk sätter inte bara absoluta gränser mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet, utan de kan även göra det lättare eller svårare att göra vissa saker, de kan uppmuntra vissa handlingsmönster och motverka andra. Till skillnad från vad som ofta brukar påstås är problemet sällan att ansvariga personer ”bara följer reglerna” när de fattar beslut som diskriminerar. Problemet är i många fall snarare att reglerna ger dem särskilda möjligheter att diskriminera. Reglerna tillåter, underlättar, rent av uppmuntrar till att motarbeta studenter med funktionsnedsättningar. De tvingar dock ingen att göra det, eller åtminstone inte i den grad som faktiskt sker. Därför är regelverket ett problem, men när någon skyller diskriminerande beslut på att de ”bara följer regelverket” är detta i de allra flesta fall lögn, och ett försök att utnyttja reglerna för att undvika personligt ansvar.

Förutom regler om vad som är tillåtet och förbjudet, finns det också policy och beslut som påverkar förhållanden runtom. Exempel på detta är beslut om resursfördelning, både den hur mycket tid och resurser som den enskilda läraren har tillgång till i allmänhet, och om det finns särskilda resurser tillgängliga just för ändamålet att anpassa undervisningen. Det kan även vara en fråga om huruvida personalen får utbildning och kunskap i viktiga frågor som rör funktionsnedsättning och tillgänglig utbildning. Samtidigt är det ofta oärligt att skylla bristande tillgänglighet på att resurserna inte räcker. För även om det stämmer att det råder brist på resurser, är det ingen naturlag att det alltid är funktionsnedsatta som ska bortprioriteras när resurserna brister.

Maktförhållandet mellan lärare och studenter påverkar alla studenter, om än i olika grad. De som tillhör marginaliserade och förtryckta grupper drabbas i högre grad, än de som tillhör en dominerande grupp. Men läraren är alltid överordnad studenten, i egenskap av lärare, och det är en ordning som alla studenter känner av i någon grad. För studenter med funktionsnedsättningar tillkommer även ett annat maktförhållande, som de flesta andra inte behöver tänka på alls, nämligen det mellan student och administrativ personal. På svenska högskolor är det särskilt samordnaren för pedagogiskt stöd som är av betydelse. Det är samordnaren som avgör om studenten ska berättigas stöd, och vilket stöd som i så fall ska tillåtas. Samordnaren kan även rekommendera anpassningar av undervisningen, även om det är upp till läraren att följa rekommendationerna eller inte. Även om samordnaren tekniskt sett har samma befogenheter mot alla studenter oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte, är det av naturliga skäl främst studenter med funktionsnedsättning som i praktiken påverkas. Det är de som blir tvungna att förhandla om sin rätt att få en tillgänglig utbildning, i ett system där utgångsläget är att de inte har den rätten.

Studentens möjligheter påverkas även av faktorer som lärare och personal inte har någon kontroll över, såsom fysisk tillgänglighet. Och det finns en samverkan. Om vi tänker oss att vissa föreläsningssalar är tillgängliga för studenter med en viss funktionsnedsättning, medan andra är helt otillgängliga, och om läraren har möjlighet att bestämma vilken sorts föreläsningssal som kommer att användas, då har läraren möjlighet att antingen inkludera eller exkludera studenter med funktionsnedsättningen. Men om samtliga föreläsningssalar vore tillgängliga, kommer lärarens beslut om undervisningslokal inte längre att påverka studenten. Lärarens befogenheter är desamma, men skillnader i utformning av den fysiska miljön har långtgående konsekvenser för studenten. Om studentens enda problem var att vissa föreläsningssalar var otillgängliga, har vi gått från en situation då studenten måste förhandla med läraren och riskerar att utestängas, till en situation där hen inte alls behöver tänka på detta. Ett beslut om utformning av arkitektur som formellt sett inte har något att göra med lärarrollen, kan alltså ha långtgående konsekvenser för vad maktförhållandet mellan student och lärare i praktiken innebär.

Ableism är strukturellt förtryck, och en institutionell analys är viktig om vi ska förstå ableism inom högskolan. Men det betyder något helt annat än att skylla orättvisor på att någon bara ”följer reglerna”.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Institutionaliserad ableism

  1. Konst & Politik skriver:

    Heja AA! Ge dig inte! ❤

    Liked by 1 person

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s