Individuell behovsprövning och gatekeeping på universitetet

Högskolor påstår ofta att alla som behöver stöd och anpassningar för att klara studierna får det. När jag höll på med mitt uppsatsen skrev jag ibland på twitter om ämnet, och flera gånger fick jag höra från personer som arbetar på olika lärosäten, att på deras arbetsplats ger man faktiskt stöd till alla som behöver det. Detta är antingen ren lögn, eller också har de ingen aning om vad de talar om, för det är ett faktum att i princip alla universitet och högskolor har regler om att alla som behöver hjälp inte ska få det, utan endast de som uppfyller vissa kriterier ska få hjälp (jag har inte lyckats hitta något undantag från detta).

För att få tillgång till särskilt stöd och anpassning, måste studenten först göra en ansökan om särskilt pedagogiskt stöd. Särskilda stödinsatser beviljas enskilda studenter efter att de genomgått en omfattande behovsprövning. Detta stöd är alltså inte generellt tillgängligt utan endast studenter som uppfyller vissa kriterier får tillgång till dem. Det är ungefär samma principer som ligger till grund för offentliga program som till exempel sjukersättning och LSS. Behovsprövade insatser motiveras med att de skall riktas in just på de som bäst behöver dem. Nackdelen med en sådan modell är dock att det kräver en större byråkratisk kontrollapparat och leder till stigmatisering av den grupp som behöver hjälp. Dessutom leder det alltid till att personer som behöver hjälp inte får det. Allt detta är en del av syftet, även om man inte gärna erkänner det.

sailor.png

Gatekeeping

För att få tillgång till det särskilda pedagogiska stödet på högskolan är det inte tillräckligt att ha en funktionsnedsättning, och de flesta funktionshindrade studenter får inte någon hjälp alls från skolan (lite relaterad statistik). Innan en funktionshindrad student alls kan förvänta sig någon form av anpassning måste hen ha intyg på och kartläggning av sina svårigheter. Studenten förväntas ofta delge mycket information om sig själv, för att ”bevisa” att hen faktiskt har de svårigheter som hen säger. Det kan vara uppgifter som känns väldigt privata för studenten. Hur mycket hen ska berätta för studenter och lärare och annan personal, är alltid en avvägning av risker mot fördelar. Att dela personlig information är att göra sig själv potentiellt sårbar.

Att studenten får rätt tillgång till rätt stöd är viktigt för att hen ska ha likvärdiga chanser att klara av studierna. Innan den funktionshindrade studenten alls kan förvänta sig någon form av anpassning måste hen ha intyg på och kartläggning av sina svårigheter. Studenten förväntas ofta delge mycket information om sig själv, för att ”bevisa” att hen faktiskt har de svårigheter som hen upplever. Det kan vara uppgifter som känns väldigt privata för studenten. Hur mycket hen ska berätta för studenter och personal, är alltid en avvägning av risker mot fördelar. Att dela personlig information är att göra sig själv potentiellt sårbar. Hur öppen studenten är med sin funktionsnedsättning avgör hur mycket stöd hen får från högskolan.

Funktionsnedsatta studenter har ofta en tung bevisbörda att bära. Innan studentens behov erkänns som legitima och relevanta av systemet, måste hen intyg från en tredje part som bekräftar att hen talar sanning och att funktionsnedsättningen är verklig. För att få rätt till anpassad studiegång måste studenten först ha fått sina svårigheter utredda och bekräftade av en läkare eller motsvarande auktoritet. Det är obligatoriskt för studenten att tillkännage sig själv som funktionsnedsatt. Att acceptera en stigmatiserad beteckning är ett första krav för att få tillgång till stöd och anpassning.

När studenten måste navigera genom högskolebyråkratin för att få rätt till anpassningar, ställer detta särskilda krav på den funktionshindrade studenten. Hen måste känna till lagar, policy och procedurer, och vart hen ska vända sig. Hen måste följa procedurer, skaffa intyg på sin funktionsnedsättning, och vara villig att delge personlig och potentiellt känslig information. Därmed innehåller systemet flera mekanismer för att avlägsna funktionsnedsättningen, att göra den osynligt så att lärosätet inte behöver tänka på det. Systemet ger flera tillfällen där funktionsnedsättningen kan avlägsnas som ett resultat av att studenten saknar information om sina rättigheter, av att hen saknar möjlighet att bevisa att hen är berättigad, av ovilja att avslöja personlig information om sin funktions-nedsättning, och administrativa beslut om att studenten inte är berättigad till ett visst stöd.

Högskolans policy fyller en funktion för att undanröja och osynliggöra funktions-nedsättning. Genom att utgå ifrån legalistiska definitioner av vem som är och inte är funktionsnedsatt, och anpassa policy efter kulturella föreställningar om vad funktionsnedsättning innebär, sätter man upp snäva gränser för vem som har rätt till stöd och anpassningar. Tidsmässiga begränsningar tar inte hänsyn till att funktions-nedsättningar inte är statiska, och kan innebära svårigheter vid vissa tidpunkter eller sammanhang men inte andra. Regelverken är anpassade efter vanliga föreställningar om vad en funktionsnedsättning innebär, vilket många gånger inte stämmer överens med vad det faktiskt innebär. Kulturella skildringar av funktionsnedsättning som en individuell medicinsk patologi, vilken måste utredas och diagnosticeras av en medicinsk expert, skapar hinder för studenter som inte har möjlighet att utreda sina svårigheter, eller som väljer att inte göra det för att undvika stigmatisering. Den ableistiska kulturen samverkar med formella regelverk. Regelverken kräver att individen ska acceptera beteckningen funktionsnedsättning, vilket redan utesluter de som inte har möjlighet att genomföra en utredning. Samtidigt utgör negativa kulturella attityder gentemot funktionsnedsättning starka skäl för individen att inte vilja se sig själv som funktionsnedsatt.

Att funktionshindrade studenter möter höga krav på att ”bevisa” sig hänger ihop med stereotypen om funktionshindrade som simulanter. Synen på funktionshindrade som bedragare är så stark att den är del av officiell policy. För att få rätt till anpassad studiegång måste studenten först ha fått sina svårigheter utredda och bekräftade av läkare.Att funktionsnedsättningen måste utredas och dokumenteras innebär rent praktiska problem. Utredningar kan ta många år, så en student som inte redan har en diagnos kan ställas inför valet att försöka studera utan de anpassningar som hen egentligen behöver, eller skjuta upp sin utbildning till en avlägsen framtid. Krav på att studenter ska genomgå läkarutredningar och delge personlig information rättfärdigas med att de måste bevisa att de verkligen har behov av anpassningar, eftersom det annars vore orättvist mot medstudenter. Kraven är alltså inte till för de funktionshindrade studenterna, utan för deras medstudenter. Man inför alltså regelverk som skapar hinder för funktionshindrade studenter och bidrar till ökad stigmatisering, för att detta på något sätt anses vara nödvändigt för att upprätthålla ”rättvisa” (privilegier) för andra studenter. Studenter som beviljas särskilt stöd väljer ofta att inte berätta detta för andra studenter, eftersom de riskerar bli ifrågasatta och höra klagomål om ”positiv diskriminering”.

Trots allt tal om ”orättvisa fördelar” är det aldrig någon som föreslår att låta alla som vill ta del av samma stöd. Detta är alls inte förvånande. Poängen är ju att missgynna funktionshindrade studenter, och begränsa anpassningen så mycket som möjligt. Stöd och anpassningar framställs som dubbelt orättvist. Det är orättvist om alla får rätt till hjälp, och det är orättvist om endast vissa får rätt till hjälp. Först är det orättvist om studenter utan funktionsnedsättningar får tillgång till det särskilda stödet. Denna uppfattning legitimerar en byråkratisk kontrollapparat och sorteringsmekanismer. Sedan säger man att det är orättvist att funktionshindrade studenter får stöd som andra studenter inte får, det vill säga raka motsatsen mot vad som var orättvist först. Detta rättfärdigar att man fortsätter att kraftigt begränsa omfattningen av det pedagogiska stödet. Att avskaffa den individuella behovsprövningen och öppna dörrarna för alla som vill ha hjälp skulle onekligen göra utbildningen mer jämlik, vilket gör det alternativet helt otänkbart för de som är ansvariga.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s