Funktionsnedsatta studenter hindras av en otillgänglig utbildning men anklagas för att få orättvisa fördelar

Många funktionsnedsatta studenter är beroende av särskilda anpassningar för att klara studierna. Det finns dock en rad barriärer som gör det svårt eller omöjligt att få de anpassningar som behövs. Det är vanligt att tillgången till stöd och hjälp är hårt reglerad. Detta rättfärdigas utifrån vanliga ableistiska antaganden och fördomar. Föreställningar om att anpassning är sämre och ger orättvisa fördelar, rättfärdigar behovet av att kontrollera tillgången till hjälpmedel och stöd. Studenter ska endast få hjälp om det helt nödvändigt, och även då kan rätt till stöd nekas med hänvisning till att det skulle ha negativa följder för undervisningskvalitén. För att få rätt till stöd är det vanligt att studenter måste ha läkarintyg på funktionsnedsättningen, vilket innebär att en den funktionsnedsatta måste få sina behov utvärderade av läkare.

En konsekvens av förhärskande ableistiska värderingar är att metoder och hjälpmedel som är anpassade efter normen automatiskt anses vara överlägset, medan alternativa sätt att göra på nedvärderas. Man utgår ifrån att det är bättre att tala än att teckna, att gå än att använda rullstol, att läsa tryckt text än att läsa blindskrift och så vidare. Dessa föreställningar återspeglas inom utbildningssystemet, där alternativa strategier och metoder för inlärning nedvärderas. Funktionsnedsatta studenter måste ofta be om tillåtelse innan de får använda digitala hjälpmedel för att dokumentera en lektion, vilket innebär att möjligheten att spara information regleras och begränsas på ett sätt som inte gäller för studenter som använder papper och penna för att nedteckna information. Ett annat problem är när studenter visserligen får tillgång till hjälpmedel, men inte får någon hjälp att lära sig hur de ska använda dem i en akademisk kontext.

Idén om att anpassningar ger orättvisa fördelar används för att rättfärdiga långtgående begränsningar av rätten till nödvändiga anpassningar för funktionshindrade studenter. Funktionsnedsatta studenter måste ofta be om tillåtelse innan de får använda digitala hjälpmedel för att dokumentera en lektion. Studenter utan funktionsnedsättning behöver däremot inte be om lov för att använda papper och penna för att nedteckna information. De tar för givet rätten att använda vissa hjälpmedel för att komma ihåg det som sägs under föreläsningen. Den student som behöver tre timmar på sig för att klara en tentamen, som de flesta behöver två timmar för, måste be om lov och kan anklagas för att få en orättvis fördel. Men de som behöver två timmar har inte fått en orättvis fördel, även om det finns studenter som endast använder en timme. Lärare och studenter klagar ofta över att funktionshindrade studenter får orättvisa fördelar. De reflekterar inte över att de fördelar de själva åtnjuter utan att ens behöva be om det. De är fixerade vid varje liten anpassning som gynnar andra, men tar för givet de omfattande anpassningar som de själva drar nytta av.

hyouka9

Och om reglerna var rättvisa skulle pennor endast få användas av de studenter som har läkarintyg på att de inte kan skriva i sitt eget blod.

Oviljan att acceptera bruk av så kallas ”assisterande teknologi” och blir intressant, när en tänker på att all teknologi i själva verket är ”assisterande”. All teknologi är till för att underlätta vardagen för människor, och komma runt biologiska begränsningar. Skriftspråk gör det lättare att komma ihåg och förmedla information, klockor hjälper oss att hålla reda på tiden, tändstickor underlättar att göra upp eld. Skillnaden på ”vanlig” teknologi och hjälpmedel är huruvida de primärt används av personer med funktionsnedsättningar. En del tekniska hjälpmedel som från början ofta sågs som ”orättvis” positiv särbehandling för studenter med funktionsnedsättningar, har med tiden kommit att anammas av den bredare allmänheten. Ljudböcker var från början endast tänkt som ett hjälpmedel för personer med nedsatt syn eller dyslexi, men sedan dess har användningen av ljudböcker spridits och de finns tillgängliga i vanliga bokhandlare. Ordbehandlingsprogram med rättstavning var från början ett hjälpmedel för personer med dyslexi men numera är det standard på alla datorer. När en viss teknologi är till nytta för funktionshindrade är användningen av den reglerad och stigmatiserad. Men när en viss teknologi visar sig vara praktiskt användbar för majoritetsbefolkningen blir den upphöjd till vanlig teknologi.

 

Det tas för givet att åtgärder som underlättar för studenter med funktionsnedsättningar, är detsamma som att sänka kraven. Detta är ett felslut som bygger på ableistiska antaganden om att det som är anpassat efter normativa förväntningar är bättre, än det som anpassas för personer vars förmågor avviker från normen. I själva verket finns det inget som säger att det skulle finnas ett negativt samband mellan undervisningskvalitet och tillgänglighet. Om en anpassning för det lättare för fler att ta del av innehållet i undervisningen borde detta ses som positivt för kvaliteten, i alla fall om vi utgår ifrån att syftet med undervisningen är att studenterna ska lära sig saker.

Om en examination är otillgänglig inverkar det negativt på testets kvalitet, åtminstone om vi utgår ifrån att målet är att objektivt bedöma studentens kunskap och förståelse för ämnet. En otillgänglig examination missgynnar funktionsnedsatta studenter genom att testa förmågor som testet inte egentligen är avsett att mäta. Det betyder att ett test bör ställa specifika krav på en viss förmåga, endast om testet är till för att mäta just denna förmåga. En förmåga som inte är kopplad till det som testet utger sig för att mäta, bör inte heller inverka på testresultatet. Om ett test är till för att mäta studentens läsförmåga, försvinner validitet om studenten får texten uppläst för sig. Men om testet är till för att mäta matematisk förmåga, minskar validiteten om en student med läs och skrivsvårigheter inte får frågorna upplästa för sig. Testet kommer då att testa såväl läsförmåga som matematisk förmåga, men det utger sig för att endast mäta det senare. Om en skriftlig tentamen är inte är till för att mäta studentens stavningsförmåga, grammatik eller finmotorik, blir testet mer rättvist om studenter får möjlighet att skriva på dator med rättstavningsprogram. Annars kommer studenter som kämpar med stavning och grammatik, eller som har sämre motorik, att tvingas lägga energi på att kompensera på dessa svårigheter, i stället för att fokusera på att fokusera på ämnet för examinationen.

När det tas för givet att undervisning och examination ska utformas på ett sätt som inte tar hänsyn till existensen av funktionsnedsättningar, och när möjligheter till anpassningar är hårt reglerad, inverkar detta negativt både på undervisningens kvalitet, och studenternas möjligheter. När vissa sätt att lära privilegieras över andra uppstår situationer där personer som egentligen skulle behöva lära på ett annat sätt, i stället tvingas arbeta mycket hårdare för att hålla jämna steg med andra.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Funktionsnedsatta studenter hindras av en otillgänglig utbildning men anklagas för att få orättvisa fördelar

  1. CiL skriver:

    Bra skrivet.

    En man jag känner är 89 år. Han föddes vänsterhänt, vilket ansågs vara normbrytande och funktionsnedsatt på hans tid. Nästan alla är ju högerhänta, hela samhället (alla saxar) är ju uppbyggt efter den ”riktiga” högerhäntheten. Hur skulle det se ut om han och alla fick skriva med vilken hand de ville?

    Han fick slag på sin främsta hand varje gång han inte kunde hejda impulsen att göra saker med den. Han sattes att skriv- och ritträna år efter år – istället för att lära sig annat. Aldrig blev han lika bra på att skriva och rita som kamraterna. Självförtroendet sjönk och ilskan mot skolan pyrde.

    Hans revansch blev att lära sig ekonomi, att tala och organisera. Han blev en av landets företagsledare – den som köpte nya skrivmaskiner så snart det gick – till hela personalen. Hans handstil är ännu som en sjuåring – men han har lärt sig spela tennis så att han lurar sina motståndare eftersom han bryter mot tennisnormerna om hur man håller en racket.

    Vi har mycket att lära av hur tokigt man betraktade avvikelser från norm och majoritet förr.

    En sak jag uppmärksammat i dagens skolor för yngre: Det är oklart VAD som ska läras ut i olika situationer. Alla förväntas träna på allting hela tiden; skriva med penna, huvudräkna, stava, tala, analysera, lagarbeta osv. Blir ett stort hinder för kompetent pedagogik, dvs specialpedagogik med individuella anpassningar.

    En annan är sak är just det du skriver om vad som är rättvist. Bara om man inte vill sätta sig in i ett annat sätt att fungera, kan man säga att det är t ex orättvist om en dyslektisk elev får lyssna istället för läsa, en autistisk elev får pausa, en elev med adhd får röra sig eller någon annan får ta sig en munsbit under lektionen. Alla behöver hjälpmedel. Ju fler anpassade vi får till i undervisningssammanhang – desto bättre!

    Men jag undrar om det inte är en slags ideologi som ändå hindrar användning av kompetent, varierad och anpassad pedagogik mest. Mer än ekonomi till och med eftersom många av anpassningarna är billigare att utföra än att inte göra det. Man tror att det bästa är att alla tar till sig kunskap på samma sätt (det förutbestämda majoritetssättet), och att övriga regler kring undervisningen också följs av alla på samma sätt. Skolan/undervisningen blir en plats där eleverna ska uppfostras in i normer som inte är överenskomna. Inte att eleverna får prägla den gemensamma normen, dvs hur undervisning ska gå till i ett klassrum. Och inte främst med fokus på innehåll i ämnena.

    Hör ganska ofta att det upplevs som ett problem att förklara för ”alla de andra eleverna” om undervisning anpassas för en elev. Det tyder på osäkerhet om vad undervisning handlar om. Och att skolan tar på sig ett slags normeringsansvar – normaliseringsansvar kanske det heter – som den inte har, utöver att fostra elever till demokratiskt, fritt och kritiskt tänkande individer mm.

    ”Jo, han skriver med vänster hand för han helt enkelt skriver lättare med den. Du skriver också med den hand som är lättast för dig, eller hur?” vore inte så svårt att förklara tycker man. Eller ”Jo han lyssnar på samma text som du läser, för alla ska kunna ta till sig texxtinnehållet förstår du.”
    Eller ”Jo, Kalle får springa i korridoren tre gånger per lektion. Han har spring i benen. Jaså – känner du att du vill testa spring du med? OK, gör det och kom tillbaka så får vi se om det också är bra för dig!” 🙂

    Liked by 3 people

  2. Ping: Individuell behovsprövning och gatekeeping på universitetet | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s