Internaliserad ableism

hyouka23

Internaliserat förtryck innebär att människor får lära sig att ta förtryckande normer och värderingar som givna, självklara fakta. För den som ingår i en marginaliserad grupp innebär internalisering av förtryck att den förtryckande ideologin blir en del av personens självbild. Med ableism är det väldigt tydligt, hur detta går till. Under hela våra liv möts vi av budskap om att vara funktionsnedsatt är att ”mindre än”. Funktionsnedsättningen är något i grunden negativt, en negativ aspekt av personen, som i bästa fall kan ”tolereras” men aldrig ses som något positivt. För personer med funktionsnedsättningar innebär internaliserad ableism att förakta sig själv och acceptera sin underordnade ställning i samhället som en naturlig följd av individuella biologiska defekter. För personer utan funktionsnedsättningar innebär internaliserad ableism i stället att man kan ta sin privilegierade situation som en naturlig konsekvens av sin inneboende överlägsenhet. Internaliserad ableism får särskild styrka av att funktionsnedsatta ofta har en låg medvetenhet om sig själva som en grupp. Jämfört med många andra minoritetsgrupper har funktionsnedsatta haft färre tillfällen att utveckla kollektiva identiteter och kulturer.

Campbell (en forskare som skriver onödigt krångligt men som jag hänvisar en del till i uppsatsen) beskriver hur personer med funktionsnedsättningar hanterar internaliserad ableism genom en tvådelad strategi, bestående av ”emulering” och ”spridning”. Emulering innebär att individen accepterar den förtryckande ideologin som nedvärderar den egna gruppen, och försöker undkomma sin underordnade position genom att anpassa sig efter den dominerande normen. Personer med funktionsnedsättning internaliserar bilden av funktionsnedsatta som avvikande, underlägsna och i behov av korrigering, men försvarar sitt eget värde genom att försöka visa att de inte är som andra i sin grupp. Personer med funktionsnedsättning förväntas sträva efter att anpassa sig efter ableistiska normer, och om de lyckas kan de erkännas som nästan fullvärdiga människor. Exempel på detta fenomen är när autister försvarar sitt eget värde genom att beskriva sig som ”högfungerande” och är noga med att placera sig själva i en helt annan kategori än ”lågfungerande”.

Spridning innebär att personer inom en marginaliserad grupp strävar efter att inte beblanda sig med andra som avviker för mycket från normen, då man anser att detta skulle bidra till ytterligare stigmatisering. Även i ett sammanhang som är till för personer med funktionsnedsättningar, anses det viktigt att framhäva att grupper inte är alltför avvikande. Alltför många ”avvikelser” bör inte koncentreras på samma plats. Ett sammanhang som är till för personer med funktionsnedsättningar bör ändå vara så lite funktionsnedsatt som möjligt. Stigmatiserade grupper vill inte sammanblandas med andra stigmatiserade grupper. Ett exempel på detta som jag skrivit en del om tidigare (senaste i detta inlägg), är hur en stor del av HBTQ-rörelsen verkligen inte vill veta av de tydliga sambanden mellan autism och könsidentitet/sexuell läggning. Det är väl känt att autister är (antagligen kraftigt) överrepresenterade i gruppen HBTQ-personer, men det är inget som de kända organisationerna talar om. De vill trots allt inte förknippas med något så icke önskvärt som autister (eller andra neurodivergenta), och därför vill man inte förknippas med neurodiversitet.

Internaliserad ableism innebär att den funktionsnedsatta personen endast kan försvara sitt eget värde genom att dra en skarp gräns mellan sig själv och sin funktionsnedsättning, och betona de aspekter av det egna funktionstillståndet, som inte betecknas som nedsatta. Välmenande personer utan funktionsnedsättningar kan säga att ”man är inte sin funktionsnedsättning”, för att visa att de ”ser personen bakom funktionsnedsättningen”. Funktionsnedsättningen är något vi har, inte något vi är, och vi måste vara noga med att skilja på personen och hens funktionsnedsättning.

Problemet med detta är att det i grunden omöjligt att skilja funktionsnedsättningen från personen som har den. Det är en del av personens kropp eller själv, och således en del av personen. Men utifrån det ableistiska antagandet att funktionsnedsättningen är något i grunden negativt, har vi endast två val för hur vi ska betrakta en person som har en funktionsnedsättning. För att en person med funktionsnedsättning ska kunna ses som en fullvärdig människa, måste funktionsnedsättningen betraktas som något helt skilt från personen. Om funktionsnedsättningen ses som en del av personen, kan hen omöjligen vara en helt fullvärdig människa.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Internaliserad ableism

  1. Ping: Jag behöver få vara autistisk – agenderautist

  2. Ping: Ingen mår bättre av att hata sina autistiska sidor | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s