Den svenska funktionshindersforskningen är pinsamt dålig

Den samhällsorienterade funktionshinderforskningen började växa fram under 70-talet, då funktionshinder började studeras ur sociologiska och statsvetenskapliga perspektiv. Här finns det en stor skillnad mellan den skandinaviska och den anglosaxiska forskningstraditionen. I båda fallen uppstod nya forskningsområden i samband med den politiska utvecklingen, men på olika sätt. Den anglosaxiska forskningen har haft kopplingar till politiska rörelser. I England utvecklades under 80-talet en social modell med utgångspunkt i ny-marxistiska teorier, som har haft stort inflytande inom den anglosaxiska funktionshinderforskningen. I USA dominerar vad som ibland kallas för en ”minoritetsmodell” där funktionsnedsatta ses som en marginaliserad minoritet. Inom den svenska forskningen dominerar den ”relationella” modellen, som fokuserar mer på individens funktionsnedsättning än på samhällsstrukturer.

Medan den engelska forskningen bygger på samhällskritik, har den svenska forskningen rötter i social ingenjörskonst. Detta medför att den svenska forskningen har en mycket mer positiv syn på staten (Lindberg, 2016). Enligt den svenska konsensusmodellen är relationen mellan stat och medborgare i grunden präglad av gemensamma intressen. Ur det perspektivet är det meningslöst att tala om intressekonflikter och ojämlika maktförhållanden i samhället.

Att den svenska funktionshinderforskningen är starkt präglat av detta synsätt har historiska förklaringar. Forskningen har alltid haft starka kopplingar till välfärdsstaten. Den tidiga svenska forskningen var inriktad på att utvärdera sociala reformer. Tidiga forskningsprojekt fokuserade på att främja det som politiska beslutsfattare såg som idealformen för sociala relationer. I början fokuserade man mycket på hur personer med intellektuell funktionsnedsättning skulle integreras i samhället när de särskilda institutionerna avvecklades. Idealet för integrering var en person med funktionsnedsättning som ägnade sig åt ”spontan, frivillig interaktion med personer utan funktionsnedsättning”. Social interaktion mellan personer med funktionsnedsättning ansågs således inte som önskvärt. Forskningen gjorde beslutsfattarnas mål och värderingar till sina egna, och såg som sin uppgift att främja statens politiska ambitioner (Söder, 2009).

Handikappförbunden publicerade 2006 en rapport om relationen mellan funktionshinder-forskningen och förbundens medlemsorganisationer. Enligt rapporten anser många intresseorganisationer att de har för lite inflytande och önskar en betydligt större delaktighet. I intervjuer med forskningskunniga personer inom handikapprörelsen framkommer att det finns ett missnöje med att det medicinska perspektivet dominerar alltför mycket. Forskningen fokuserar på rehabilitering och anpassning av individen, medan forskning som ser funktionshinder ur ett samhällsperspektiv oftast hamnar i skymundan. Dessutom förekommer mycket ”eländesforskning”, forskning som endast beskriver problem utan att vara praktiskt tillämpbar. Bland de handikappforskare som intervjuas i samma studie anser en del att det är självklart att de människor som forskningen berör ska vara delaktiga i forskningen. Andra forskare menar dock att de som berörs är för okunniga för att kunna delta i forskningen (Gardeström, 2006).

Handikappförbundens medlemmar uttrycker ett mycket starkt stöd till såväl individbaserad som samhällsbaserad forskning. Den medicinska forskningen kritiseras dock för att fokusera alltför lite på livskvalitet och levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt finns det en generell uppfattning om att den medicinska forskningen är alltför dominerande och att detta har negativa konsekvenser för funktionshindrade. Fokus hamnar på att anpassa individen i stället för att acceptera att människor som de är och anpassa samhället efter det. Då funktionshindrade själva inte tillfrågas, leder detta till att man utvecklar behandlingar och hjälpmedel som inte alls efterfrågas av de berörda personerna.

Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) genomförde på regeringens uppdrag en kartläggning av den svenska forskningen om funktionsnedsättning och funktionshinder under åren 2002 – 2010.  Resultat visar att den totala forsknings-finansieringen har ökat från omkring 35 till 150 miljoner kronor. Det är den individ-inriktade, medicinska/vårdvetenskapliga forskningen som dominerar, både till antal forskningsprojekt och till finansiering, medan samhällsvetenskap och humaniora är desto mer eftersatt och utgör endast omkring 10 procent av forskningen (och det kritiska perspektivet saknas i större delen av denna forskning).

På senare tid har även regeringen uppmärksammat bristen på samhällsrelaterad forskning som ett problem. I regeringsuppdraget (S2011/1516/FST) påtalas ”vikten av att stimulera utvecklingen av den forskning som tar sin utgångspunkt i funktionshindrande mekanismer i samhället, i syfte att fördjupa kunskapen kring vad som förhindrar delaktighet och skapar utanförskap för personer med funktionsnedsättning”. Om det stämmer att funktionshinderforskningen i Sverige anpassar sig efter statens politiska ambitioner, borde detta bidra till ett ökat intresse för samhällsstrukturer inom forskningen i framtiden, men det har i så fall inte märkts av än så länge. Enligt en rapport som Hörselskadades Riksförbund gav ut 2016 visar en enkätundersökning att svenska forskare inom funktionshinderområdet inte bara är allmänt skeptiska till den engelska traditionen av Disability Studies, men vet ofta inte ens vad Disability Studies är. De är väldigt förvirrade.

Man kan sammanfatta det som att den svenska funktionshinderforskningen är så dålig att det är pinsamt.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i masteruppsatsen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Den svenska funktionshindersforskningen är pinsamt dålig

  1. Ping: Individualiserad funktionshindeteori | anarkoautism

  2. Ping: Teoretisk förvirring i Handikappvetenskapen | anarkoautism

  3. Ping: Om Handikappförbundens namnbyte och deras nya begrepp ”funktionsrätt” | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s