Om lågaffektivt bemötande i skolan

Autistiska manifestet skrev en viktig text om lågaffektivt bemötande. Lågaffektivt bemötande är en metod som ofta kommer på tal när man diskuterar barn med NPF. Den grundläggande idén med lågaffektivt bemötande är att försöka vara lugn i stället för att skrika och skälla, och om något går fel försöka reflektera över situationen i stället för att lägga över ansvaret på barnet. Det är en väldigt sund metod. Tillräckligt så att det egentligen borde vara en del av ”sunt förnuft” snarare än en särskild pedagogisk metod. Det är vanligt att tala om lågaffektivt bemötande i förhållande till barn med NPF (detta har antagligen att göra med missuppfattningen om att vi inte blir vuxna) även om det även är relevant för yrkespersoner som stöter på vuxna autister. Autistiska manifestet skriver:

Om ni inte praktiserar lågaffektivt bemötande, om ni till och med tvärt om blir upprörda eller irriterade på mig i den här situationen för att ni känner er anklagade, då är det helt ert ansvar att situationen eskalerar. (Och med eskalerar menar jag att ni i värsta fall skäller ut mig och sen skäms ni kanske, eller fortsätter vara arga på mig, vad vet jag.) Det är helt rimligt om ni får dåligt samvete. Och ni ska inte lägga bördan av ert dåliga samvete på mig. Ni ska inte kräva förlåtelse eller förståelse från mig. Om ni däremot praktiserar lågaffektivt bemötande kommer ni kanske att märka att jag får lättare att formulera mig igen.  Jag får chans att få fram det jag vill säga, och ni kan visa att ni lyssnar och ni får de svar ni behöver i bästa fall. Jag verkar lättad. Jag blev inte utskälld tills jag börjar gråta och lite till denna gången. Vad skönt.

Poängen är denna: Som autist på möte i vården befinner en sig redan i en väldigt påfrestande situation som, och det minsta vårdpersonalen kan göra är att behålla lugnet och tålamodet, försöka förstå situationen och praktisera lågaffektivt bemötande.

Exempel handlar om vården men det skulle lika gärna kunna gälla skolan. En autistisk elev befinner sig i en hemskt påfrestande situation. Skolan är en sensorisk mardröm, fullt med ljud och ljus och alldeles för många människor. Lektionerna är röriga, uppgifterna är otydliga och känns meningslösa, man hoppar mellan ämnen flera gånger om dagen. Dessutom blir den autistiska eleven antagligen mobbad av de andra eleverna. Det är inte en situation som den autistiska eleven valt själv, hen är tvingad enligt lag att gå till skolan varje skoldag. För den autistiska eleven är tillvaron kaotisk, utmattande och stressfylld. Att då också hela tiden leva i skräck för att bli utskälld av lärare som vägrar acceptera att en har svårigheter, det gör en redan svår situation många gånger värre.

Det finns mycket som gör skolan svår för autister. Därför ställer en del föräldrar det helt rimliga kravet på skolan, att lärare ska praktisera lågaffektivt bemötande i kontakten med deras barn. För ja, det är helt rimlig. Det verkar finnas en uppfattning bland en del lärare att föräldrar till barn med NPF ställer helt orimliga krav på lärarna. Som att föräldrarna skulle kräva någon sorts sockervadderad guldkant för sina barn. Men vad är det som är orimligt egentligen?

Vilka krav är orimliga? Är det att föräldrar inte vill att deras barn ska traumatiseras? Att de ska kunna ta sig igenom grundskolan utan att utveckla posttraumatisk stress? Vad är det orimliga i att inte vilja att lärarna ska utsätta barnet för behandling som leder till ångest och depression? Är det orimligt att värna om sitt autistiska barns psykiska hälsa? Är det orimligt att kräva att föräldrar vill att deras barn ska behandlas som  människor med människovärde?

Svaret på dessa retoriska frågor är självklart att det är fullt rimliga krav. Lärare klagar på dålig arbetsmiljö och hög arbetsbörda. De har all rätt att klaga på detta, även om deras situation inte är i närheten av vad det autistiska barnet får utstå. För faktum kvarstår: Den autistiska eleven tvingas av lagen att vistas i skolan, läraren är där frivilligt. Lärare må ha mycket att vara missnöjda med, men det är inte det autistiska barnets fel. Hur dåliga arbetsvillkoren än är, så är det aldrig okej att ta ut sin frustration på ett oskyldigt barn. Skolan är en plats där många autister skadas för livet. Det betyder att läraren som undervisar autistiska elever (det vill säga alla lärare) i princip har elevernas liv i sina händer. Det är ett enormt ansvar. Att inte ta det ansvaret, att vägra försöka för att arbetsvillkoren är dåliga, är lika oförsvarligt som om vårdpersonal skulle låta patienter dö i protest mot dåliga villkor.

Det är alls inte några orimligt höga krav som föräldrar ställer, när de vill att deras barn inte ska bli traumatiserade för livet. Det är inte höjden av lyx  de kräver.

Och nej, jag ägnar mig inte åt några retoriska överdrifter. Det är jättemånga autister som blir utbrända och deprimerade innan de klarat skolan. Ångest, depressioner, PTSD, utmattning och så vidare. Sådant är vanligt. Det finns en anledning till att så många av oss blir hemmasittare. Inte ens de hot om rättsliga åtgärder som skolorna tar till, när de anser att deras mest utsatta elever inte är traumatiserade nog, är alla gånger tillräckligt för att förmå eleverna att tvinga sig till skolan.

Lågaffektivt bemötande är en metod för att minimera stress och trauma för en väldigt utsatt elevgrupp. Det är det minsta ni kan göra.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om lågaffektivt bemötande i skolan

  1. Anarkoautism skriver:

    Jag är verkligen inte förvånad, men ändå sorgligt ironiskt att någon som försvarar trakasserier på det sättet senare blir ”mångfaldsstrateg”.

    Gilla

  2. Ping: Varför lågaffektivt bemötande? – Autistiska manifestet

  3. Ping: Men jag veeeeeeet! Lyssna på autister – det kan rädda liv. – Funkisfeministen

  4. Ping: Lyssna inte på lärarna | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s