Det är inte begåvningen som bestraffas

hyouka5Om ni har läst mina tidigare inlägg om särbegåvning så har ni vid det här laget förstått hur jag ser på begreppet. Särbegåvning är mer eller mindre autism, som beskrivs utifrån positiva värderingar, och där alla svårigheter förklaras som symptom på hög intelligens. Jag har redan skrivit flera inlägg om detta så jag behöver inte ta det igen. Jag har fått några kommentarer från läsare som vill informera mig om att jag har fel, och att särbegåvning betyder hög IQ. Punkt. Men det är ju inte så ordet används, och det framgår tydligt att det inte är IQ jag skriver om. Eftersom representanter för ”särbegåvnings-rörelsen” insisterar på att diskutera mina texter som inte har något med IQ att göra, tyder på att de inte heller anser att särbegåvning bara betyder hög IQ och inget annat. Eftersom jag inte gillar IQ-begreppet kommer jag nu tala om begåvning i stället, med vilket jag tror att jag menar ungefär det som folk tänker sig att IQ mäter.

De flesta som diskuterar särbegåvning tycks vara överens om att det handlar om mer än att bara vara begåvad. Särbegåvning innebär en rad svårigheter och utmaningar. En central föreställning bland de som förespråkar särbegåvningsbegreppet verkar dock vara att dessa svårigheter och utmaningar är en konsekvens av hög begåvning. Oftast talar man om problem i skolan, och man verkar ofta utgå ifrån att det är just i skolan som dessa problem uppstår. Jag menar att det är fel att tolka de mycket stora problem som särbegåvade ofta utsätts för, som direkta konsekvenser av hög begåvning. I stället menar jag att många av dessa svårigheter bättre kan förstås som exempel på svårigheter som drabbar personer med autistiska drag, oavsett begåvning.

Särbegåvnings-argumentet som jag uppfattar det, består av tre delar:

  1. Särbegåvade elever har det svårt i skolan.
  2. Nivån på undervisningen är för låg för särbegåvade elever.
  3. Särbegåvade elever har det svårt i skolan eftersom nivån på undervisningen är för låg.

Jag vill vara tydlig med att jag helt och hållet är med på den första punkten. Jag är övertygad om att föräldrarna har rätt som bedömer att deras barn har det svårt i skolan. Jag förnekar alltså inte att de har svårigheter och behöver stöd och anpassningar. Tvärtom. Om något tror jag att man i många fall underskattar svårigheterna som dessa personer upplever. Vad som beskrivs av konflikter med lärare och andra elever, mobbing och utsatthet, psykiskt dåligt mående osv är helt säkert sant, och det vore i min mening anstötligt att på något sätt ifrågasätta eller förminska allvaret av dessa problem.

Jag utgår ifrån att även (2) stämmer, och att nivån i skolan verkligen är betydligt lägre än vad som är lämpligt för dessa elever. Detta stämmer antagligen inte i varje enskilt fall, men jag har ingen anledning att ifrågasätta att det skulle stämma i de allra flesta fallen.

Däremot köper jag inte slutsatsen (3), om att (1) skulle vara en direkt följd av (2). Begåvning i sig är antagligen inte en nackdel i skolan. Min hypotes är i stället att de barn som är särbegåvade även har autism eller NPF, och att de flesta eller alla svårigheter som man försöker förklara som ett resultat av särbegåvningen, i själva verket bättre kan förklaras med NPF.

Jag vill nu vara tydlig med en sak: Oavsett om vi säger att barnet har särbegåvning eller autism, så är det barnets funktionsvariation som är problemet. Problemet är att skolan och samhället straffar personer som avviker från funktionsnormen. Frågan är alltså inte om det är autism eller särbegåvning som är orsaken till elevens problem, utan om eleven blir straffad för särbegåvning eller för autism.

Situationen är alltså att vissa elever, de som beskrivs som särbegåvade, upplever svårigheter eftersom skolan inte är anpassad utan straffar dem för att de avviker från normen. Vi har två förklaringsmodeller:

Förklaring 1: Eleven straffas för att hen är särbegåvad.

Förklaring 2: Elever straffas för att hen är autistisk.

Det ena utesluter så klart inte det andra, och det är tänkbart att olika förklaringar gäller från fall till fall. Jag menar dock att den andra förklaringen i stort sett alltid är mer trovärdig än den första.

Problem: Eleven tvingas repetera meningslösa uppgifter som är för lätta.

I skolan tvingas elever att repetera meningslösa uppgifter i det oändliga. För barn som är särbegåvade innebär detta att man tvingas repetera meningslösa uppgifter som är alldeles för lätta, och deras föräldrar uppmärksammar att deras barn mår riktigt dåligt av detta. Att detta är ett stort problem är jag helt med på, men problemet med särbegåvningshypotesen är att den betonar fel saker, då den fokuserar på just ”för lätta”. ”För lätta” är bara en detalj i sammanhanget. Det vi borde fokusera på är: ”tvingas”, ”repetera” och ”meningslösa uppgifter”.

Problemet är att eleven tvingas repetera meningslösa uppgifter. Detta är själsdödande oavsett svårighetsgrad. Faktum är, att om en tvingas repetera meningslösa uppgifter kan det ofta vara en fördel om de är lätta. Om jag var tvungen att lösa 100 repetitiva, meningslösa mattetal, och jag fick välja mellan tal på lågstadienivå eller på gymnasiematte D (tror det är den högsta nivån jag klarar hyfsat), då skulle jag utan tvekan välja lågstadiematten. Jag vill inte göra något av det, men lågstadiematten kan jag i alla fall klara snabbt och med minimal ansträngning. Det vore en annan sak om jag valde att lösa mattetal av fri vilja, om jag fick göra så många jag ville och i min egen takt, och om de var intressanta och varierande. I det fallet hade jag självklart valt de svårare uppgifterna.

Men i skolan har man inget val. Och meningslösa, repetitiva uppgifter blir inte givande för att de är svåra. Meningslöst skolarbete blir inte givande när det blir svårare, och om det är frustrerande att tvingas göra saker som är för lätta så är det minst lika frustrerande när det är för svårt.

”Men vänta nu,” kanske någon säger, ”du påstår att meningslösa skoluppgifter är dåliga för alla, men jag ser ju tydligt att det särbegåvade barnet lider på ett sätt som hens kamrater inte gör!”

Tack, imaginära person, för att du tog upp det! Det är nu autism-hypotesen kommer in i bilden. Det finns flera skäl till varför situationen ”tvingas utföra repetitiva meningslösa uppgifter” är mycket mer påfrestande för autister.

  1. Autister har ofta begränsad energi, och skolmiljön är mycket mer påfrestande för autister än för de flesta andra. Därför blir det också mycket mer frustrerande att behöva ägna sin energi åt meningslösheter.
  2. För det andra, många autister har svårt att acceptera att behöva göra saker som är meningslösa. Att göra sådant som är ointressant och meningslöst är ofta väldigt svårt för oss. Att något är för lätt kan vara vara en anledning till att det känns meningslöst, men något som är svårare blir inte automatiskt mer intressant.
  3. En autistisk person har ofta mycket svårt att acceptera att någon annan försöker bestämma vad de ska göra. Sådan var till exempel jag när jag var liten. Jag ifrågasatte hela tiden när vuxna försökte bestämma, frågade ”varför ska jag behöva göra det här?” Och om jag inte fick en förklaring som jag kunde acceptera, så totalvägrade jag många gånger att göra det. Och jag är nog inte ovanligt. Det är därför många barn med autism har fått den helt orättfärdiga diagnosen ”trotssyndrom” som bland annat innebär ”symptom” som att ”vägra underordna sig” och att ”argumentera” mot vuxna. Det är lätt att se varför detta ställer till problem i skolan, då läraren säger ”du måste lösa 100 meningslösa matteuppgifter eftersom jag bestämmer det”.

Därför menar jag att autism är en mycket mer sannolik förklaring till att någon mår väldigt dåligt av att tvingas repetera meningslösa uppgifter, än vad begåvning är.

Jag har svårt att se någon anledning att anta att alla som gör de meningslösa uppgifterna utan att klaga, är mindre begåvade än de som klagar. Men det kan ju också vara så att många högbegåvade NT inte har så mycket besvär av att uppgifterna är för lätta. Så de gör vad de blir tillsagda och de får högsta betyg i alla ämnen och blir omtyckta av läraren och så vidare. Kanske får de hoppa över en klass eller gå vidare till nästa lärobok. Jag har träffat några sådana personer under min skolgång, de som var både var smarta och klarade sig bra i skolan, och jag kan ju erkänna att jag var lite avundsjuk på dem.

Om problemet verkligen är att skolan är för lätt, blir lösningen också enkel: höj svårighetsgraden! Men om det verkliga problemet inte är att nivån är för låg, kommer det inte heller hjälpa att höja den, utan eleven kommer må dåligt i båda fallen. Och jag vet inte om jag har missat något, men jag har inte sett någon förespråka lösningen, att eleven ska få ägna sig mer åt det ämne hen tycker är svårast. Det är, som jag förstått det, vanligt att särbegåvade barn uppvisar vad som kallas för en ”ojämn begåvningsprofil” och har lätt i vissa ämnen men svårt i andra. I de fallen vore en möjlig lösning, utifrån särbegåvnings-hypotesen, att byta ut de lätta ämnena mot de svåra. Utifrån den alternativa autism-hypotesen vore detta dock en fruktansvärt dålig lösning, som i de flesta fall endast skulle skada eleven. Hur vi tolkar problemen leder till väldigt olika slutsatser om vad som bör göras.

Problem: Särbegåvade elever hamnar i konflikt med omgivningen.

Något annat som brukar tas upp är att särbegåvade barn hamnar i konflikt med lärare och med andra elever. Detta brukar förklaras med att andra blir provocerade av att de är så intelligenta. Men jag är ganska säker på att detta är en feltolkning, åtminstone i de flesta fall. Att samma sociala problem kan förklaras utifrån en autism-hypotes är så uppenbart att jag inte tänker försöka förklara det här (jag har bloggat mycket om hur autister utsätts för social bestraffning så den som vill veta mer kan försöka hitta något där). Jag tror inte att någon hamnar i konflikt med omgivningen på det sättet, enbart för att hen är smart, utan det krävs nästan alltid att man avviker på något annat sätt. När någon avviker kan omgivningen dock bli extra provocerad av att personen dessutom är intelligent.

Jag kan illustrera med ett exempel från mig själv igen. Som jag tidigare nämnde har jag aldrig varit särskilt bra på att visa respekt eller vördnad inför auktoriteter. Detta innebar att jag sa emot när lärare försökte tvinga mig att göra saker, och det innebar även att jag sa till när jag ansåg att läraren hade fel. Det är inte svårt att se hur detta ledde till konflikter. Ett sådant exempel var när jag gick i ettan, och min lärare felaktigt påstod att en salamander är en ödla. Denna desinformation i grundläggande biologi kunde jag inte låta passera, så jag informerade läraren om att hon hade fel att salamandrar är amfibier, inte ödlor. Läraren insisterade på att salamandrar visst är ödlor och jag insisterade lika envist på att de inte var det. Konflikten slutade med att hon gick till mina föräldrar, och att min pappa förklarade för henne att det var jag som hade rätt. Men jag fortsatte att hamna i bråk med vuxna som inte kunde hantera min brist på blind lydnad.

Detta var nu en anekdot för att illustrera hur det kan se ut. Och det är en händelse som utifrån särbegåvningshypotesen skulle kunna tolkas som att det var mina salamander-kunskaper som provocerade. Och jag har inte svårt att tro att min lärare blev lite extra provocerad över att jag inte bara sa emot, utan också hade rätt. Men jag tror inte att hon hade accepterat att jag sa emot om det visade sig att jag hade fel (vilket hon ju var övertygad om när bråket från början uppstod. Och jag kan tänka mig att något liknande ofta är fallet i de situationer som tolkas som att någon hamnar i konflikt för att hen kan för mycket. Samtidigt fanns ju även de där eleverna som var duktiga och visste mycket men som inte hamnade i konflikter på grund av det, utan tvärtom ofta var omtyckta.

Eftersom samma svårigheter och problem kan tolkas på väldigt olika sätt beroende på om vi använder autism-glasögonen eller särbegåvningsglasögonen, och eftersom det leder till väldigt olika slutsatser om vilka åtgärder som är lämpliga, är det också viktigt att vi använder oss av rätt förklaringsmodell. Och när jag är inne på det: kom ihåg att det finns två olika autismglasögon. Det finns den autistiska tolkningen som bygger på autisters egna erfarenheter och upplevelser och som representeras av bland annat den här bloggen, och så finns det utifrånperspektivet som representeras av yrkeskunniga och anhöriga. Och ni vet redan vilket perspektiv jag förespråkar. Och jag tror verkligen att autism är en bättre förklaring än vad särbegåvning är, för att förklara sådana svårigheter som särbegåvade typiskt sett har i skolan. Jag säger därmed inte att alla som har särvegåvningsrelaterade svårigheter har autism (även om jag hittills inte sett något som direkt talar emot att det skulle vara så), men jag tror att autismförklaringen nästan alltid ligger närmare sanningen, och aldrig ligger mycket längre ifrån den, än vad särbegåvningsförklaringen gör.

Eftersom jag vid det här laget vet vilket kontroversiellt ämne detta är, vill jag påminna er om jag har en kommentarspolicy som jag inte tvekar att använda.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Det är inte begåvningen som bestraffas

  1. Ann skriver:

    Jag har på grund av mina självupplevda brister inom området valt att inte ta upp detta på min blogg eller någon annanstans. Men så som du skriver är precis hur jag tänker i frågan.Jag har sedan jag först hörde talas om begreppet särbegåvning inte förstått vad som skulle göra att det absolut inte var autism det var frågan om. Särskilt när det gäller särbegåvades tendenser till konflikter med omgivningen tyckte jag det verkligen lät som autism. Samtidigt denna syn på att egna barn är positivt annorlunda och andras ungar har autism. Det är vidrigt att se hur ableismen frodats i dina kommentarer. Tack för att du tar upp detta!

    Liked by 4 people

  2. Ann skriver:

    Jag tycker särskilt illa om hur andra försöker klappa dig på huvudet och säga att du ska vara mindre arg och ”tacksam”!! ”Var nu en duktig autist och titta vad många som uppmärksammar dig, vad roligt, lugna ner dig nu” Men att andra var arga det var helt berättigat och något som du också behövde bli informerad om. Finns det något begrepp som ”Mansplaining” när det gäller Neurotypa? Ska vi hitta på ett? Neurosplaining?

    Liked by 4 people

    • Anarkoautism skriver:

      Jag vet inte om det finns något begrepp, men neurosplaining funkar helt klart. Jag använder ibland bara ‘splaining som flexibelt begrepp, men jag gillar din variant!

      Gilla

  3. Auranah skriver:

    Hej. Har tusen frågor och tankar, men det är ganska privat. Skulle bli jätteglad om du hade lust att ”snacka” lite via email. Du kan väl maila mig i så fall.
    För övrigt vill jag säga att fasiken vad jag är glad att jag hittade den här bloggen.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Hej, vad kul att du gillar bloggen, det gör mig alltid glad att göra!

      Angående frågor och mail: Jag skickar ett mail så du har min adress. Du är välkommen att skriva men min ork att skriva kan variera och jag kommer inte alltid ihåg att kolla inkorgen jag kan inte utlova några snabba svar. Och om jag kan besvara dina frågor beror såklart på vad det handlar om.

      Gilla

  4. Jag har också gått i skolan med såna som du skriver om, begåvade som klarat både skolan och det sociala. Jag tror att högbegåvade NTs lättare står ut både i skolan och senare just för att det sociala i SIG kan innebära en belöning för dem. Då blir ”meningslösa” uppgifter inte meningslösa, eftersom det har en mening socialt för dem, och samma sak med att de inte hamnar i konflikt så lätt: det sociala är viktigare för dem än de faktiska omständigheterna. Jag var också en sån som du i skolan, det där med salamandern kunde hänt mig med, och det var för att jag trodde att det var faktan som räknades och att alla ville lära sig ”rätt”, även lärare. Men om man är socialt kompetent (oavsett begåvning) ska man troligen tänka att ”det viktiga är att lärarens sociala position gynnar min egen position” och även med vänner ”det viktiga är att deras sociala position gynnar min position, inte vad fakta handlar om”.

    Med tanke på din kommentarspolicy borde jag kanske även säga här att jag älskar de här senaste inläggen om särbegåvning. Väldigt bra skrivet!

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Tack! Jag vet inte om du eller jag missförstår något, men din kommentar var absolut 110% godkänd även om du inte gjort det tillägget. Det där reglerna är mest riktade till folk som blir jätteprovocerade av att jag har åsikter. Så du behöver säkert inte oroa dig!

      Det där som du tar upp med social motivation är väldigt viktigt! Jag har inte referensen nu (tror jag skrev om det någon gång men är inte säker) men finns forskning som visar på det, att autistiska barn ofta klarar sig dåligt på tester (där de testar ”theory of mind”, IQ etc) just för att de saknar ”social motivation”. Autister motiveras inte i samma utsträckning av önskan att vara omgivningen till lags. Detta är en orsak till att forskningen kommer fram till att autistiska barn har nedsatt förmåga i allt möjligt, och jag tror som du att detta spelar in i att NT blir mer motiverade av de uppgifter som autister finner meningslösa

      Liked by 1 person

  5. SpaceMonkey skriver:

    För min egen så är den största anledningen till varför jag inte lyckades ta mig igenom gymnasiet andra människor. Med det menat att vid den här tidpunkten så blev allt det andra runt omkring (läs: det sociala) alldeles för svårhanterligt (samt att saker hände på ett personligt plan som ställde till det). Då gick jag även i en skola (inte i Sverige) som hade små klasser så skolan i sig självt var det minsta av mina problem, förutom de få gångerna jag råkade få en lärare som inte klarade av att bli ifrågasatt. När jag gick i grundskolan (och till stora delar gymnasiet också), hade jag turen att ha utomordentliga lärare i stort sätt hela min skolgång som gav mig tilläggs uppgifter, inte hade något emot att att bli ifrågasatta osv. Fick reda på som vuxen att när jag gick i lågstadiet så ville de flytta upp mig en klass, men min mor (klok som hon är) sade nej, för att hon ansåg att jag då kanske skulle få problem med det sociala eftersom mina vänner gick i samma klass och det har alltid tagit lång tid för mig att skaffa vänner. Hon hade helt rätt i det antagandet ska tilläggas.

    Jag misstänker att människor har väldigt svårt att förstå (deras beteende gentemot mig visar på det i alla fall) hur någon så ”begåvad” (jag gillar inte det ordet) som jag bara inte kan göra saker. Som att det på något sätt magiskt löser allt. Som det där med att göra meningslösa uppgifter. Jag har gått så långt som att säga (för att andra ska förstå vidden av det) att ni kan sätta en pistol mot min tinning jag kommer inte att lyckas göra det ni vill ändå eftersom jag inte ser en poäng i att göra det. Jag tror det är oerhört svårt för många att förstå exakt hur svårt det egentligen är. Egentligen behöver de inte det heller, de behöver enbart acceptera att det är så.

    Tycker du ett väldigt tydligt sätt har belyst värderings problematiken angående hur samhället ser på autism kontra särbegåvning, samt sorgligt nog hur för vissa verkar fortfarande autism vara ett öde värre än döden. Vilket gör mig sorgsen, samt förbannad. Det visar på att samhället i stort fortfarande lyssnar alldeles för lite på autister själva, och i bland när det gör det så blir det vi säger nedvärderat av x,y,z anledning. Skolan borde absolut jobba med att stödja alla elever som behöver det, diagnos eller inte (det tror jag de flesta som läser detta är överens om), det är tråkigt att det ska behövas en diagnos och även om en har en så försöker en del skolor smita undan ansvar.

    Liked by 2 people

    • Anarkoautism skriver:

      Tack för din berättelse! Andra människor är verkligen det största hindret i många sammanhang, även om de försöker lägga över ansvaret på offret. Och jag håller med dig om att ”begåvning” inte är ett roligt ord, så det tar onekligen emot att använda det även när jag bedömer att det är nödvändigt för att få fram min poäng (som det här inlägget). Det är både väldigt diffust och väldigt värdeladdat.

      Liked by 1 person

  6. Ping: Om skillnaderna mellan särbegåvning, autism och diagnoser | anarkoautism

  7. Ping: Om lågaffektivt bemötande i skolan | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s