Det talas ibland om barn som är ”särbegåvade”, det vill säga barn som är väldigt begåvade och läraktiga, och därför har det svårt. De särbegåvade barnen passar inte in i skolans mall, och det är viktigt att identifiera dessa barn och ge dem hjälp. Så går diskussionen. Och det är något med hela den diskussionen som känns väldigt fel, men jag har inte riktigt förstått vad. Förutom att ”särbegåvad” låter som ”lite eller väldigt mycket bättre än andra”, vilket ju är provocerande i sig, men det handlar om mer än så. Det är inte att jag förnekar att problemet existerar. Tvärtom, det är högst verkligt och bör tas på allvar, precis som vi bör ta på allvar att skolan inte är anpassad för barn med funktions-nedsättningar. Ändå har jag väldigt svårt för hela diskussionen. Det är så att jag blir provocerad så fort jag ser ordet ”särbegåvning” och jag har inte fattat varför. Tills häromdagen då en vänlig twittrare hjälpte mig att sätta fingret på just vad det är som känns så fel.
”Särbegåvning” är som funktionsnedsättning fast finare.
De problem som beskrivs är sådana som gäller vid många funktionsnedsättningar som inlärningssvårigheter och NPF. Individens funktionsförmåga avviker från normen, skolan är inte anpassad efter detta, detta leder till problem för individen. Det som skiljer ”särbegåvning” från en funktionsnedsättning är dock att medan funktionsnedsättningar är väldigt stigmatiserade så står särbegåvning för något som i vårt samhälle anses vara mycket positivt. Att vara begåvad och intelligent är något av det finaste man kan vara. Visst finns det negativa stereotyper som förknippas med intelligens, men intelligens i sig är enbart önskvärt. Att avvika från majoriteten genom att vara mer intelligent och läraktig är något helt annat än att avvika från normen genom att vara autistisk, eller ha en intellektuell funktionsnedsättning, eller på annat sätt vara neurodivergent. Särbegåvning är finare.
Särbegåvning är finare, så föräldrar vill hellre att deras barn ska vara ”särbegåvade” än att de har en funktionsnedsättning. Det är nog många särbegåvade barn som också är exempelvis autistiska, men särbegåvning är något man kan vara stolt över medan autism är en skam. Hur man pratar om de särbegåvade barnen skiljer sig verkligen från hur man talar om funktionsnedsättningar, till och med då man beskriver liknande problem. Läs följande citat från en artikel i Lärarförbundets tidning:
”– Många särbegåvade barn anklagas för att vara osociala. De är dåliga på att leka med normalbegåvade barn, eftersom de tänker annorlunda. De har en annan koll på saker och en annorlunda humor. Särbegåvade barn har lätt att vara sociala, de har bara ingen att vara social med. De flesta av våra barn har varit utanför i sina gamla klasser, och en del har varit runt hos skolpsykologer och på barnpsykiatriska avdelningar”
Detta citat skulle lika gärna kunna ha handlar om autistiska barn. Jag menar det. Byt ut ”särbegåvad” mot ”autistisk” och ”normalbegåvad” mot ”neurotyp”, och citatet är inte bara begripligt, men utgör en bättre beskrivning av verkligheten än vad vi brukar höra i sådana här sammanhang.
Om man tittar på olika beskrivningar över kännetecken för de särbegåvade barn så blir det nästan komiskt. Jag tittade runt på olika listor över kännetecken på särbegåvade barn, såsom här och här och bilden som framträder är väldigt talande. Särbegåvade barn har svårigheter med uppmärksamhet, koncentration och finmotorik. De har specialintressen och vill fokusera på en sak i taget. De har sociala svårigheter och psykologiska problem. Och de har stark empati, behov av logik och ordning i tillvaron, och har svårt att följa regler de inte förstår. Särbegåvning låter som autism förutom att det inte beskrivs som något dåligt.
Svårigheter med uppmärksamhet, koncentration och finmotorik
Särbegåvade barn:
- ”Är duktiga på att prata men dåliga på att skriva” pga motoriska svårigheter.
- ”Är rastlösa och ouppmärksamma.”
- Kan ”vara otåliga när de är motiverade”
- ”Dagdrömmer” och ”uppslukas av in inre värld”.
Svårigheterna med att skriva beror på att särbegåvade barn har svårigheter med motoriken. För att förklara det till synes märkliga sammanträffandet att barn som endast avviker från normen genom att vara mer begåvade än andra, samtidigt råkar ha motoriska svårigheter (detta är så vanligt att man påstår att detta samband gäller ”per definition) ges den mest långsökta förklaring:
”Särbegåvade barn skriver per definition illa eftersom de tänker så fort att handen inte hinner med. Dessutom är de perfektionistiska, så när de var små och skulle rita kunde de inte göra den bild de hade i huvudet utan gav upp. Därför har de inte fått träna sin motorik.”
Särbegåvade barn tänker så snabbt att handen inte hänger med, och dessutom ritade de inte när de var små eftersom de är perfektionister. Per definition. Det är en absurd förklaring, men det är en tolkning av observationer av ett starkt samband mellan särbegåvning och motoriska svårigheter. Och därefter beskrivs de särbegåvade barnens svårigheter med uppmärksamhet och koncentration. Så vi har redan fått ihop till en ADHD-diagnos och vi har bara börjat. Även om särbegåvade barn har svårt med koncentrationen har de samtidigt förmågan att ”fokusera långa stunder” när de är intresserade av något. Ni vet, som hur många autister blir så uppslukade av något att vi glömmer att göra andra saker. Och så har vi den sista punkten, att särbegåvade barn:
”Uppslukas av sin inre värld.”
Alltså, detta med att ”leva i sin egen värld” är ju typ så som autister alltid uppfattas. Även om det inte stämmer egentligen att autister ”lever i sin egen värld”, är det ju anmärkningsvärt att folk gör samma tolkningar av de ”särbegåvade” som av autister…
Intensiva intressen och fokus på en sak i taget
Ett återkommande tema i dessa texter är att ”särbegåvade” barn har mycket starka intressen. Man kan känna igen en särbegåvad elev på att:
”Eleven ägnar sig åt sina intressen med sådan intensitet att omgivningen kan tycka att hen är nästan “besatt”.”
Ett annat kännetecken för särbegåvning enligt samma artikel är att:
”Eleven kan ha svårt att släppa en aktivitet och gå vidare till nästa. Hen önskar gå till botten med allt. Avbrott kan orsaka stor frustration.”
och
”Eleven kan försöka undvika nya aktiviteter (är perfektionist och tycker det är obehagligt att vara nybörjare inom ett område).”
Om vi börjar med att bortse från förklaringen och fokusera på det ”observerade beteendet” (som ju är det man sätter diagnoser efter) verkar de särbegåvade barnen ha det som kallas för ”begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter” och ”starkt begränsade, fixerade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering” som det heter i diagnoskriterierna för autism. De har intensiva intressen och ogillar förändringar osv… jag kommer verkligen inte på mycket att säga om detta för kopplingen är så jävla uppenbar att det inte finns mycket att tillägga. Det är typ samma observationer som brukar göras av autister men tolkade genom ”särbegåvning, wow”-glasögonen i stället för ”autism, blä, äckligt”-glasögonen.
Språkliga svårigheter
En skillnad mellan autism och särbegåvning, är att det särbegåvade barnet inte får ha för stora språkliga svårigheter. Någon som inte kan uttrycka sig i tal kommer sannolikt inte att bedömas vara särbegåvad, för oavsett vilka intellektuella förmågor hen har kommer hen alltid att behandlas som mindre intelligent än en koltrast. Särbegåvade barn beskrivs därför som språkligt begåvade, ändå har de språkliga svårigheter:
”Många har ett utvecklat språk, men det betyder inte att de har lätt att uttrycka sig.”
Hos autistiska barn brukar svårigheter att uttrycka sig per automatik tolkas som att språkutvecklingen ligger efter, men sanningen är ju att många har ett mycket mer utvecklat språk än de kan uttrycka. De har ofta stort ordförråd, och de använder ord och uttryck som är mer avancerade än vad som är typiskt för deras ålder. Dvs som den där stereotypen om ”lilla professorn” med asperger syndrom.
Svårigheter i skolan och med socialt samspel
I skolan kännetecknas de särbegåvade barnen av att de:
- ”Är negativa till skolan”
- ”har svårt att arbeta med lätta arbetsuppgifter”
- ”presterar under genomsnittet i klassen på grund av dålig motivation”
Så särbegåvade barn fullkomligen hatar skolan. Något de som av en händelse råkar ha gemensamt med typ alla autistiska barn. Jag menar, det finns antagligen inte många som är mer negativa till skolan än vad autistiska elever är. Och ”dålig motivation” är ju precis hur man brukar förklara sämre studieresultat hos elever med NPF. Det är en jättedålig förklaring men trots det hörs den så ofta. Jag får dock intrycket av att inställningen är mycket mer förstående när det gäller dålig motivation hos ”särbegåvade” jämfört med funktionsnedsatta barn. När funktionsnedsatta barn är omotiverade är de lata och anstränger sig för lite, när särbegåvade barn saknar motivation betyder det att undervisningen är för lätt för att stimulera barnets överlägsna intellekt.
Särbegåvade barn utmärker sig genom en rad problembeteenden.
- ”Ställer provocerande frågor”
- ”Tenderar att ifrågasätta auktoriteter”
- ”Gör motstånd om det blir för lätt”
- ”Blir stökiga”
Att ”göra motstånd” och ”ifrågasätta auktoriteter” är även kriterier till diagnosen ”trotssyndrom”, en diagnos som jag skrivit om tidigare, och är exempel på det som mer generellt brukar beskrivas som ”problembeteenden” när man talar om barn med NPF. I de texter jag läst om särbegåvning förekommer däremot ordet ”problembeteende” inte en enda gång, även om man beskriver sådant som i NPF-sammanhang helt klart skulle beskrivas som problembeteenden.
Dessa provocerande beteenden, som dock inte är problembeteenden eftersom dessa barn är imponerande smarta och inte såna där problembarn, kan förklara varför särbegåvade barn har stora svårigheter med det sociala samspelet, som visar sig i att de:
- ”Är kränkande och otålmodiga mot långsammare kamrater.”
- ”har äldre vänner.”
- ”Har dåliga relationer med kamrater och lärare”
- ”Känner sig utanför”
Okej, det är svårt att veta exakt vad som menas med att de är kränkande och otålmodiga, men de har alltså svårt att komma överens både med jämnåriga och med lärare.
Psykiska problem
Särbegåvade barn har flera kännetecken som vittnar om dåligt mående och psykiska problem.
- ”Mycket självkritisk.”
- ”Är känslomässigt instabila.”
- ”Känslig (blir lätt sårad)”
- ”Dålig självkänsla”
- ”känner sig annorlunda och reagerar antingen utåtvänt och aggressivt eller inåtvänt.”
Med tanke på vad som redan sagts om sociala svårigheter är det ju inte alls förvånande att samma barn även har olika psykiska problem. Och ”känner sig annorlunda” ja… Kommentarer är nog överflödiga där.
Behov av ordning och känsla för rättvisa
Flera kännetecken enligt sidan begåvadebarn har att göra med hög empati och stark känsla för rättvisa:
- ”Visar medkänsla”
- ”Känslighet för moraliska frågor”
- ”Bryr sig om rättvisa och likabehandling”
Detta går emot vanliga fördomar om autism, men är däremot helt i linje med hur autister faktiskt är. Många autister har både stark känsla för rättvisa och mycket stark empati. I samma text förklaras de särbegåvade barnens känsla för rättvisa och ifrågasättande av auktoriteter och kopplas ihop med egenskaper som behov av att saker är logiska:
”Eftersom dessa barn är bättre på att se logiken (eller avsaknaden av logik) i allt möjligt följer ett behov av att saker och ting är logiska. Och om de inte får orsaker till en regel eller en tradition förklarat för sig kan barnet på grund av detta ifrågasätta regler och auktoriteter. Sökande efter orsak och verkan och av något sammanhängande kan också leda till en stark känsla för rättvisa och ibland sådant som att barnet vill bli vegetarian, eller tidigt engagerar sig i frågor om allas lika rättigheter. Behovet av en mer ordnad världsbild bidrar till utvecklandet av en etik och gör rättvisa till något grundläggande, framförallt om det kombineras med en känslighet för andra och andra känslor.”
Förmåga att se logik och mönster och ett behov av att saker ska vara logiska och begripliga är väldigt vanligt hos autister, även om det inte brukar diskuteras på det sättet. Vinkeln är trots allt alldeles för positiv för en text om autism. Särbegåvade barn har ”behov av en mer ordnad världsbild”, autistiska barn har ”oflexibel fixering vid rutiner”. Särbegåvade barn har ”stark känsla för rättvisa”, autistiska barn har ”rigida tankemönster”. Särbegåvade barn ifrågasätter regler och auktoriteter, autistiska barn ”svårigheter att ändamålsenligt anpassa sitt beteende”.
Sammanfattningsvis kan sägas att mycket av det som sägs om ”särbegåvning” låter som hur autister hade beskrivits om de som skriver om autism inte hatade oss. Den största skillnaden på ”särbegåvning” och autism verkar ju vara att särbegåvning anses vara något i grunden positivt. Jag säger inte att alla autister är ”särbegåvade”, men det är anmärkningsvärt att alla dessa beskrivningar av ”särbegåvning” låter som att de beskriver autism. De är åtminstone bättre beskrivningar av autism än vad de vanliga utifrån-analyserna av autism är. Och väldigt mycket av de beskrivningar jag citerar har ju egentligen inget alls med begåvning att göra, utan det är observationer som har tolkats utifrån antagandet att de har med särbegåvning att göra. Jag skulle gissa att de barn som bedöms vara ”särbegåvade” i stor utsträckning är barn med autism eller NPF som (1) även har hög intellektuell förmåga och (2) bedöms vara tillräckligt ”normala” (så kallat ”högfungerande”) för att kunna betraktas som inte riktigt funktionsnedsatt.
Att vara särbegåvad är som att ha en funktionsnedsättning fast finare. Och det är väl det som gör mig provocerad. Folk talar om samma problem med skolan som är otillgänglig och svårigheter för de som avviker från normen, som drabbar barn (och även vuxna) med funktionsnedsättningar. Till skillnad från hur man talar om funktionsnedsättningar, finns det när det gäller särbegåvning både en större benägenhet att se att det är ett problem, och att lägga förklaringen i omgivningen snarare än hos individen. Och det är ju helt rätt synsätt. Men det är inte som att värderingarna har ändrats. Ableism har inte försvunnit. Det är bara att när barn med hög begåvning missgynnas så ses detta som problematiskt enligt ableistiska värderingar. Högt värderade egenskaper, såsom intelligens och begåvning, ska ju premieras och inte straffas. Om de särbegåvade barnen visar sig vara också vara autistiska blir det mer komplicerat, så vi ska helst tänka att problemen beror på särbegåvning. Om barnet har samma eller ännu större svårigheter men ”bara” har normal begåvning, kan problemen däremot förklaras som symptom på funktionsnedsättning och då är det naturligt, om inte nödvändigtvis önskvärt, att det straffas. Även om särbegåvning låter som autism, är det bara vissa autister som kan förtjäna den fina titeln.
Jag skulle kunna säga mycket mer om ämnet men detta inlägg har blivit väl långt redan, så jag stannar här.
Uppdatering: Innan ni kommenterar, läs min nya kommentarspolicy. Tack!
Uppdatering II: Autistiska manifestet har skrivit ett pedagogiskt inlägg som förklarar varför det är viktigt att förstå hur autism och särbegåvning samverkar. Funkisfeministen har också skrivit ett inlägg om särbegåvning som också pedagogiskt förklarar det som även var poängen med mitt mitt inlägg. Klicka gärna på länkarna om ni vill läsa mer, de är båda mycket läsvärda och pedagogiska.
Uppdatering III: Men om blodet kokar av ilska efter att ha läst mitt inlägg kanske ni ska ta en paus och göra något annat. Skriv en arg, osammanhängande insändare (men snälla sluta skicka era jättelånga osammanhängande aggressioner till mig, jag är trött på att läsa dem, jag fattar inte vad ni försöker säga och jag vet inte vem du är så jag bryr mig inte om att du blir ”väldigt ledsen” av att jag har åsikter). Ha en bra dag alla är olika ingen är bättre än någon annan och vi borde samarbeta i stället för att skapa motsättningar mellan De Två Grupperna smiley face smiley face ”:)”
Uppdatering IV: Jag vet inte vilka de Två Grupperna är, men många arga insändare som skickats till mig förklarat att jag skapar motsättningar mellan dem. Den som vet vilka två grupper det rör sig om får gärna berätta.
anarkoautism 
Tack för att du beskriver det här fenomenet så bra!
Särbegåvade barns möte med en ofungerande skola är viktig att göra något åt men särbegåvningsrörelsen verkar rymma så mycket ableism att jag blir kräkfärdig. Det som upprör mig med särbegåvning är att det i vissa kretsar beskrivs som något fruktansvärt hemskt om barnen skulle ha NPF samtidigt som de är särbegåvade. Begreppet 2e (twice exeptional) är ett märkligt begrepp på vissa sätt men jag önskar att det talades mer om fenomenet i Sverige. Det går att vara autist eller neurodivergent på annat sätt och särbegåvad samtidigt men stora delar av särbegåvningsrörelsen (t ex Filurum) verkar inte vilja befatta sig med det utan är rent nedlåtande mot NPF.
GillaGillad av 5 personer
Ja det gillar verkligen inte NPF verkar det som. Det är också en grej jag sett när jag läst om detta nu, att det sägs ofta vara ett problem att särbegåvade barns svårigheter förklaras med NPF. För att få en NPF-diagnos är ju det värsta som finns. Usch så hemskt att utsätta ett normalt barn för det, när det egentligen handlar om att de är smartare och bättre än andra.
GillaGillad av 3 personer
Kära anarkoaoutism, om det fanns en NPF-diagnos som kunde förklara varför mitt barn mår så otroligt dåligt i skolan att hen faktiskt uttrycker en önskan att få dö redan som 8-åring, så skulle jag ta emot den med öppna armar. Särbegåvning, eller vad man än väljer att kalla det som verkar ha koppling till hög uppmätt IQ, är helt enkelt något som stämmer överens med många människors önskan att bli förstådda som de är, och att deras barn ska förstås som de är. Om ett barn eller vuxen fungerar utmärkt socialt i sammanhang när det själv väljer umgänge, men ändrar beteende och socialt mönster i en skolsituation med helt andra förväntningar så är det väl inte en NPF eftersom en sådan borde visa sig hela tiden?
GillaGilla
Jo, det du beskriver är jättevanligt vid NPF. Att må psykiskt dåligt är vanligt och självmord är tyvärr en av de vanligaste dödsorsakerna bland autister. Att må dåligt i skolan är vanligt, det är därför många med NPF blir ”hemmasittare”. Att fungera utmärkt i de sociala sammanhang en själv väljer, men inte de en tvingas in i, är så vanligt att det kunde skrivas in i diagnoskriterierna för autism, liksom att klara sig bra eller dåligt beroende på omgivningens krav och förväntningar. Dessa saker är så vanliga att de kunde vara diagnoskriterierna. Men du har rätt i att det inte är diagnosen som ”förklarar” dessa problem. Förklaringen finns i hur omgivningen behandlar personer med funktionsnedsättningar. Att autister mår psykiskt dåligt är inte för att autism i sig framkallar psykisk ohälsa, men för att autister tvingas in i påfrestande situationer och utsätts för behandling som skulle framkalla psykisk ohälsa hos vem som helst. Och så vidare.
GillaGillad av 9 personer
Jag är autistisk själv, och jag kan vara precis lika social som andra. Det syns inte på mig att jag är autistisk. Att det är så jobbigt att vara social att jag efter en dag då jag träffat många människor helst vill lägga mig ner och dö för jag är så jävla trött vet ingen, och det har tagit mig lång tid att förstå. Och jo, jag har högt iq, om nu det på något sätt validerar min synpunkt.
GillaGillad av 6 personer
Jag håller verkligen inte med.
Filurum är inte främmande för vare sig NPF eller 2 exceptional – tvärtom. Det är en vanlig missuppfattning som bottnar i att många fått NPF diagnos _istället_ för särbegåvning. Eller där de enda insatser som gjorts har varit anpassade till NPF (då såklart inte det som tidigare heter Aspergers). Det som filurum och särbegåvningsforskningen visar är att man _först_ behöver se till att barnet är stimulerat på sin nivå, och _sedan_ kan utreda NPF ordentligt.
Som särbegåvad med ett särbegåvat barn med högfungerande autism (fd Aspergers) blir jag väldigt ledsen när du beskriver det som att särbegåvning är ”finare” än NPF. Kanske är vi i olika kretsar, för jag måste säga att särbegåvning är snarare det osynliggjorda funktionshindret som alla ser som ett lyxproblem. ”Jaha, du är högintelligent – vad kan vara ett problem med det?!? Att du blir uttråkad lätt eller?”
Särbegåvning innebär att man ser saker _hela tiden_ som andra inte ser. Det är lite som att vara ljuskänslig. Om man haft turen att hamna i en anpassningsbar miljö så är det generellt inget problem, men om man, som jag, hamnat i en miljö där mitt mönsterseende setts som ett problem så har man redan sedan barnsben fått lära sig att det är något fel på en. Om det fanns ett piller som drog ner mitt IQ med 10-20 så skulle jag ta det! För att vara medveten intellektuellt gör det sååå mycket värre.
Och det ska verkligen inte blandas ihop med ”smarthet”!
Vill också säga att diagnoskriterierna för autism, som du påstår skulle stämma för särbegåvade, inte ens stämmer för högfungerande autister. Där handlar det inte alls om begränsade repetitiva intressen. Rent allmänt är det ganska mycket brister faktamässigt i din text och jag skulle rekommendera att du antingen kontaktar Filurum, eller Mensa eller ex vis läser Tina Wiman och Bo Hejskovs texter för att lättare se skillnaden mellan särbegåvning och NPF.
GillaGilla
Jag är nu inte säker på exakt vem Filirum är, men det låter som att jag ovetandes sagt något om dem.
”Det som filurum och särbegåvningsforskningen visar är att man _först_ behöver se till att barnet är stimulerat på sin nivå, och _sedan_ kan utreda NPF ordentligt.”
Varför ska NPF inte utredas direkt? Om det inte finns någon motsättning mellan NPF och särbegåvning vore det väl angeläget att så snabbt som möjligt ordna anpassningar för båda delarna?
”Som särbegåvad med ett särbegåvat barn med högfungerande autism (fd Aspergers) blir jag väldigt ledsen när du beskriver det som att särbegåvning är ”finare” än NPF.”
Okej, men jag blir väldigt ledsen när någon säger att autister inte borde finnas. Att autism är en sjukdom som borde botas. När autister beskrivs som en börda för omgivningen och när föräldrar beskriver den sorg de känner för att deras barn är autstiska, blir jag ledsen. Och sådant sägs ofta, och jag har skrivit mycket om det. Men jag har aldrig hört något liknande om särbegåvning. Ingen har sagt till mig att jag är sjuk eller fel eller borde botas från min ”särbegåvning”. Det anses inte vara fel och sjukligt att vara särbegåvad. Det här inlägget handlar ju just om skillnaden mellan hur man beskriver särbegåvning och autism.
När det gäller diagnoskriterierna för autism så har jag aldrig påstått att de stämmer för särbegåvade. De stämmer ju inte ens för autister. Min poäng är att liknande observationer kan tolkas helt olika, beroende på om de tolkas som tecken på autism eller särbegåvning,,
GillaGillad av 5 personer
Man har sett att symtomen av en ”obehandlad” särbegåvning stör en korrekt utredning av NPF. Därför behöver man ta det i den ordningen. Annars finns det en risk att man felaktigt får en NPF-diagnos, eller (vanligare) att insatserna fokuserar på NPF och glömmer bort särbegåvningen. Tex kan ett barn då få som insats att en resursperson sitter med och ”hjälper” barnet koncentrera sig på att göra matteuppgifter som är på en för ostimulerande nivå, när det kanske istället skulle behövas mer avancerade uppgifter (vid särbegåvning), eller avancerade uppgifter, ett par hörselkåpor och en sensorisk boll (vid 2:e).
Nyckelordet där är alltså avancerade uppgifter. Att bli mött med detta kan då dämpa ett utåtagerande beteendet som vid en för tidig NPF diagnos då kan ses som huvudproblemet.
Att folk behandlar autister som skit är förjävligt. Tycker dock inte det rättfärdigar att kalla särbegåvade för ”för fina för autism”. Då slår spit mellan två läger som inte är på motstående sidor. Vi som har barn som är 2:e skulle verkligen kunna göra en skillnad för både autister och särbegåvade, och då vill jag inte behöva läsa texter som antyder att jag på något sätt skulle arbeta mot NPF! Det här är ett komplext problem med många nyanser. Vi behöver gå ihop oss och se att särbegåvning _också_ är ett reellt problem.
GillaGillad av 1 person
Jag har aldrig kallat särbegåvade barn ”för fina för autism”, det går emot både bokstaven och budskapet i min text. Jag har heller inte förnekat de problem som särbegåvade har. Du säger att du inte vill ”behöva läsa texter som antyder att jag på något sätt skulle arbeta mot NPF”, och det är tydligt från dina kommentarer att du inte heller gjort det.
GillaGillad av 1 person
Förlåt, då missuppfattade jag dig. Jag trodde du menade att särbegåvning var som ett funktionshinder men ”finare”. Det var inte så tydligt i din text att du ser att det är ett faktiskt funktionshinder och att det inte på något sätt är finare än autism, utan snarare svårare att få stöd för pga att det anses som ett lyxproblem.
GillaGilla
När jag säger att särbegåvning är som ”en funktionsnedsättning fast finare” menar jag att det är så det uppfattas. Inte att det är min egen åsikt. ”Som autism fast finare” är inte min åsikt, utan det är så jag uppfattar att begreppet används. Min text är kritisk mot hur begreppet används.
GillaGillad av 3 personer
Det var jag som tog upp Filurum i min kommentar och jag ser att det har upprört vissa. I den lilla kontakt jag har haft med Filurum så uttrycktes negativa värderingar om NPF. Om det inte är representativt utan var misstag så blir jag positivt överraskad, för barn med särbegåvning + NPF är oerhört utsatta i skolan, precis som barn med enbart NPF eller barn som enbart är särbegåvade.
Jag tolkar heller inte texten som att den påstår att särbegåvning är finare än NPF eller som att särbegåvade barn får bättre anpassningar i skolan, utan att det är en skillnaden i värdering när särbegåvning och NPF beskrivs. Jag vet inte hur ofta särbegåvade möts av insatser som försöker göra dem mindre begåvade men personer med NPF möts överallt av människor som försöker träna bort autism, ADHD mm och det beskrivs ofta som en framgång när en autist framstår som mindre autistisk. Ni som har koll – hur mycket av insatserna till särbegåvade barn handlar om att försöka få dem att framstå som eller bli mindre begåvade? Jag frågar inte sarkastiskt utan är uppriktigt intresserade av att veta.
GillaGillad av 5 personer
Funkisfeministen… Det är vanligt att skolan tycker att särbegåvade ska träna på att ”ha tråkigt” eller ”först visa att hen kan” innan utmaningar tas fram vilket jag ser som ett sätt att förminska betydelsen av intelligensen och påstå att man kan träna bort frustrationen som kommer av för lätta uppgifter. Man viftar bort det riktiga problemet och ser det som ett beteendeproblem som kan tränas bort.
GillaGilla
Min erfarenhet säger att ni har rätt båda två. Men – proportionerna är skeva. Den ”habilitering” som sätts in för att få autister att ändra högst värdefulla egenskaper hos sig själva och den kvasipedagogiska träning som förskola och skola sätter in på en autist kan inte jämföras med det dåliga pedagogiska bemötande som särbegåvade får (som t ex ska repetera utan att det behövs eller ”först visa på frökens sätt” osv).
Habilitering och skola kräver att autisten ska radera ut sig på ett långt mer genomgripande och systematiskt sätt. Båda vittnar om dålig respekt för variationerna hos mänskligheten, men den som autister utstår är en hjärntvätt som tillhör en annan skala.
GillaGillad av 5 personer
Hej på er, jag tycker inte att det är rimligt att hävda att Filurum är negativa till npf. Det som där ofta sägs är snarare att rätt insatser kräver rätt förståelse för orsakerna – håller ni inte med om det ni också? Självklart finns alla möjliga kombinationer av egenskaper i olika personer, och en diagnos kan vara en viktig nyckel till ett bättre liv, men att missa att räkna in hur personens inlärning fungerar (snabbhet, repetitionsbehov), och var kunskapsnivån är, leder farligt fel för många barn idag. Ett barn med iq 145 och ett barn med iq 70 behöver helt olika undervisning sett till innehållet och farten – håller ni inte med om det? –, men de mår väl oftast bra av samma saker i miljön, t.ex. lyhördhet, lugn, rutiner. Jag förstår inte varför ni låter arga på ”särbegåvningsrörelsen” – det är ju det att skolan inte differentierar och anpassar, som är problemet. Eller?
Urvalet av kriterier som diskuteras här i inlägget är just det – ett URVAL. Ni har skippat de som främst särskiljer högbegåvade från andra. Många länder använder främst iq-tester för att identifiera de särbegåvade, men i Sverige vill Skolverket ha en mindre snäv riktlinje. Det är vidare inte begåvningen som ger beteendena, utan det är ett känsligt/effektivt nervsystem inklusive hjärnan, som ger både snabb inlärning och intensiva intryck och uttryck. Båda hänger ihop med receptorer, proteiner, dopaminhantering och plasticitet i hjärnan. Även npf hänger ju ihop med dessa saker, men begåvningen/potentialen/lärhastigheten/förmågan till abstrakt och divergent tänkande är det som skiljer grupperna, såsom jag har förstått det hela. Personligen har jag tolkat forskningen som att många som har fått npf-diagnos, och som främst/också har en hög begåvning, skulle må bättre av insatser utifrån särbegåvning, än insatser utifrån npf.
Mina särbegåvade barn har samma sorts problem som många barn med npf, och lösningarna är till mycket stor del samma som för barn med npf. Varför ska vi underblåsa motsättningar mellan grupperna, när vi behöver samma sak? Kan vi inte jobba på samma lag, i stället? Vilka förändringar vill ni se? (Personligen gör jag allt jag kan för att skolan ska differentiera och anpassa mer, för ALLA barn.)
Läs gärna mer här:
Klicka för att komma åt 1_2_begavade_barn_ACCESSIBLE.pdf
GillaGillad av 1 person
Hej Anna,
Vi måste vara noggranna med definitionerna här om vi ska undvika att hamna i att särbegåvnings- och NPF-rörelser hamnar i klinsch med varandra pga att de redan per definition antas vara åtskilda på felaktiga grunder.
Alla barn som sägs ha särbegåvning är inte ens IQ-testade. Och de andra kriterierna som du redogör så väl för är inte testbara; t ex ”känsligt/effektivt nervsystem inklusive hjärnan, som ger både snabb inlärning och intensiva intryck och uttryck. Båda hänger ihop med receptorer, proteiner, dopaminhantering och plasticitet i hjärnan”.
I övrigt finns ju andra kriterier i schvang som minst sagt skulle behöva testmetoder såsom kreativitet osv.
Du skriver ”Även npf hänger ju ihop med dessa saker, men begåvningen/potentialen/lärhastigheten/förmågan till abstrakt och divergent tänkande är det som skiljer grupperna, såsom jag har förstått det hela.”
Jag kanske kan bidra med en sak till din analys. Förmågan till abstrakt och divergent tänkande testas i stort sett alltid i en NPF-utredning . liksom mycket annat som har med flexibilitet, förståelse och sammanhang att göra. I stort sett alla barn som idag NPF-testas gör dessutom ett WISC-test.
I utredningarna letar man efter det som internationellt klassats som nedsättningar, så också barn med skyhöga IQ, stora begåvningar och förmågor betraktas med de negativa glasögon som artikeln exemplifierar med.
Den ena gruppen, NPF-barnen, har hamnat i nedsättningsträsket med krav på anpassning av sig själv, medan den andra, med ofta egendiagnosticerad särbegåvning som förklaring på sin originalitet, har hamnat i uppsättningsparadiset med rätt att kräva anpassning av andra. För mig handlar ursprungsartikeln om det, och om behovet av medvetenhet om våra helt olika synsätt på samma egenskaper för att kunna nå ett enat synsätt.
Hur utöver IQ mäts eller testas begåvning och förmåga till abstrakt och divergent tänkande hos dem som har epitetet särbegåvade? Hur testas mentalisering, fokusförmågor, arbetsminne, berättarförmåga, motorik, osv osv? Det är en brist att de få som testar sina barn ofta inte får den kartläggningen. Också.
Jag tror att alla originella barn i det här landet skulle gynnas av att vi gjorde ungefär samma basutredning när behov av utredning uppstår. Ett bättre värderingsfilter för barn som testas för NPF behövs, där man liksom med särbegåvade borde lägga större tonvikt vid förmågor och potentialer. För särbegåvade behövs några definitioner som är testbara, och en stor öppenhet för att originella förmågor som snabb inlärningsförmåga mm också är tecken som barn med NPF ofta uppvisar.
Jag tror att det skulle kunna minska rädslan hos många som idag har läraktiga, originella och känsliga barn att bli mer bekanta med tanken att särbegåvning, begåvning, högprestation och NPF inte är varandras motsatser. Artikelförfattaren här har rätt – det som ota beskrivs som särbegåvning är autism, sedd med andra glasögon.
Det finns orsaker till att de flesta barn som antas ha särbegåvning inte testas. Jag tror det är rädsla för stigmat som kommer av att man tror att det finns en skiljelinje mellan grupperna som handlar om ”begåvningen/potentialen/lärhastigheten/förmågan till abstrakt och divergent tänkande”, som du skrev.
GillaGillad av 8 personer
Jag blir uppriktigt ledsen av att läsa ditt inlägg. Jag är mamma till en son som vi ser uppfyller kriterierna för särbegåvning. Det gör honom inte alls ”finare” än något annat barn. Han uppvisar ibland drag som skulle kunna tolkas som en diagnos men inte tillräckligt ofta, tydligt för att passa in i de mallarna. Vi har haft ett rent helheten från och till för att han mår så dåligt och det är endast genom filurum vi fått stöd. Jag vill bara ha ett barn som mår bra, sätt vilken etikett du vill på honom…det ändrar inte min bild av honom som person. Jag tror många felaktigt får diagnosen autism fast det handlar om särbegåvning. Ditt hat mot begreppet särbegåvning förstår jag inte riktigt…det är ingen diagnos utan ett samlingsbegrepp för en personlighet. Man kan alltså både vara särbegåvade och autistisk… Det finns inget förakt mot diagnoser inom filurum, vi vill bara att diagnosen ska sättas på rätt grund och så är inte alltid fallet. Många av våra barn får inte den hjälp de behöver så snälla du se oss inte som ett hot eller som elitistiska, vi sitter i samma båt utan åror och skriker efter hjälp och förståelse från omvärlden .
GillaGilla
Jag förstår inte riktigt problemet. Om det inte spelar någon roll vilken ”etikett”, vad är då problemet med att jag inte gillar etiketten ”särbegåvad”? Jag har inte förnekat de svårigheter som de barn som betecknas som ”särbegåvade” har, tvärtom tar jag dem på stort allvar. Ett problem som jag inte tar upp i det här inlägget (men kanske i ett senare inlägg) är hur ”särbegåvning” används för att neka stöd till personer med NPF. Med en NPF-diagnos följer vissa lagstadgade rättigheter, med särbegåvning inga alls. Personer som felaktigt bedöms som särbegåvade ”i stället” för att ha NPF, nekas dessa rättigheter och det är ett problem.
GillaGillad av 1 person
Men det är ju inte sant!
Lagen är utformad så att alla barn, oavsett diagnos, har rätt till individuellt stöd för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Dvs om inte insatser för särbegåvning fungerar så ska de fortsätta att prova sig fram tills något fungerar.
Var är det som NPFare inte får hjälp pga att de anses ”bara” vara särbegåvade? Bussa mig på dem!
Och där slår du lite huvudet på spiken – det är ju just den nonchalansen för särbegåvades problematik som gör att de barn du nämner inte får hjälp. För att särbegåvning ses som ett lyxproblem. Så varför mår du så illa av begreppet ”särbegåvning”? Det är ju just för att visa att det är ett reellt problem som vi har valt att kalla det särbegåvning istället för högbegåvning eller högintelligent.
GillaGillad av 1 person
Jag har just skrivit ett inlägg om vad mitt problem med det är, och utan några ledtrådar om vad det är du inte förstår har jag heller inte någon möjlighet att förtydliga. Vad gäller lagen har du rätt (så vitt jag vet) i att stöd i grundskola och gymnasium i teorin inte ska vara beroende av diagnos. I praktiken är det dessvärre så att diagnos ofta behövs ändå. Dessutom talar jag inte bara om skolan. Det finns många former av lagstadgat stöd som ÄR beroende av diagnos (t.ex. LSS). Även inom högre utbildning är det i regel alltid krav på diagnos och intyg innan en får stöd och anpassningar.
GillaGilla
Jag förstår inte riktigt vad som skulle vara ”finare” med särbegåvning. Eftersom det av många lärare mfl. fortfarande ses som ett ”lyxproblem” så blir det i praktiken ett ”andraklassens handikapp”, där de med npf står högre på statusstegen vad gäller att på riktigt få hjälp och sympatier.
Men som fler har påpekat så råder inget motsatsförhållande – det finns många som är 2E (både särbegåvning och t.ex. npf) och många av åtgärderna som föräldrar till särbegåvade barn kämpar för är åtgärder som skulle gynna även de med npf, inte minst en ökad tolerans, förståelse och anpassning för allas olikheter.
GillaGilla
Jag förstår inte riktigt varför alla vill förklara för mig att det inte råder ett motsatsförhållande, efter att jag skrivit ett inlägg som handlar om att det inte råder något motsatsförhållande. Men att det skulle ge högre status att ha NPF är bara absurt. Att vara funktionsnedsatt är inte ”status”, det är tvärtom extremt stigmatiserat. Däremot är det sant att en NPF-diagnos ger rätt till stödformer, som ”särbegåvning” inte ger, vilket är ytterligare en anledning till att fler borde få NPF-diagnos.
GillaGillad av 4 personer
Hej, jag tycker att du har fel. Det Qvintus skrev betyder samma sak som det du skrev. Det är ju inte alls samma sak som det du säger men du menar samma sak. Du tycker också att det är fel att det behövs diagnos för att få stöd. Du är för arg.
Jag tycker att vi borde hjälpas åt i stället för att bråka och för att visa värdet av samarbete skriver jag nedlåtande kommentarer på din blogg.
Du måste förstå att andra reagerar dåligt på det du skriver när du inte håller God Ton.
Du lägger ord i munnen på mig och andra när du skriver ett blogginlägg som säger saker som jag själv inte hört någon säga. Du förtjänar att folk blir arga på dig.
”Kan du hålla med om det?”
(Kommentaren är redigerad enligt den nya kommentarspolicyn som jag utgår ifrån att författaren till denna kommentar har läst. Ytterligare kommentarer från författaren kommer inte godkännas, såvida inte hen inte anammar den där ”trevlig ton” som hen anklagar mig för att sakna /Anarkoautism)
GillaGilla
Men usch Anna, vilken otroligt otrevlig och osaklig kommentar. Jag föreslår att du lär dig bete dig som folk. Man kan argumentera sakligt, men det enda du gör är att förolämpa. Ytterst illa. Att du dessutom försöker uppfostra en person som uttrycker sig otroligt mycket mer respektfullt än vad du gör, är faktiskt bara pinsamt. Skärpning.
GillaGillad av 3 personer
Jag vill gärna veta vilka dessa kriterier för särbegåvning är.
Det jag sett hittills är att det finns en flora beskrivningar och listade kriterier, och att de barn som har problem med sin begåvning (mätt i IQ eller i att man ligger före i vissa eller alla ämnen) utöver detta också uppfyller kriterier för NPF.
GillaGillad av 2 personer
Pingback: Nya regler för kommentarsfälten | anarkoautism
Du har skrivit ett mycket bra inlägg! Jag håller helt med dig.
Det är anmärkningsvärt att föräldrar i kommentarerna uttrycker sig negativt om att utreda deras barn för NPF för att de skulle få fel stöd då, med hänvisning till att stöd för barn med NPF inte är bra stöd för deras barn, samtidigt som de säger (dvs. håller med dig om) att samma barn kan ha både särbegåvning och NPF. Det är inte skrivit i sten att stödet för barn med NPF ska vara så dåligt. Det ger ett väldigt osolidariskt intryck att vilja ta avstånd från tanken på NPF innan det ens är utrett, när det finns så uppenbara likheter. Varför vara så noga med att det inte är NPF om de inte har något emot personer med NPF, tänker jag.
Och det är ju precis det du skriver om, roten till problemet: den ableistiska uppfattningen att ju högre intelligens desto bättre, och uppfattningen att autism (och annan NPF) är något dåligt. Att folk inte ser det som ett riktigt problem att undervisningen i skolan är på för låg nivå för vissa barn, att barn med NPF riskerar att få en ännu lägre svårighetsgrad än om de inte hade NPF, och att det kan vara frustrerande för de barnen är också symptom på den skadliga uppfattningen. Jag tycker inte att du skapar en motsättning/konflikt, som någon hävdade. Du pekar bara på skadliga värderingar som redan finns.
GillaGillad av 4 personer
Jag har en hel del erfarenhet av både autism och särbegåvning (enligt definitionen hög IQ + ovanligt stark, krävande kreativitet). En stor skillnad är att autism diagnosticeras av utomstående medan särbegåvning oftast definieras av föräldrar själva. För autism finns en manual som är internationellt överenskommen, för särbegåvning florerar flera definitioner och många tolkningar.
DIn artikel belyser hur olika värderingarna är när en särbegåvad persons egenskaper beskrivs jämfört med en autist. Samma egenskaper i mycket, och ändå värderade så fullständigt olika. Det är ett mycket värdefullt perspektiv, och gör många kommentarer här från föräldrar till särbegåvade barn lite underliga. Ser man inte hur illa det är att samma egenskaper värderas i så negativ språkdräkt för autister?
Att särbegåvande barn utan NPF kan ha problem i skolan och med omgivningen står klart i artikeln (liksom i verkligheten). Men att man inte vill eller kan se att autister blir negativt beskrivna och därmed bemötta för samma egenskaper – varför ser man inte det?
GillaGillad av 6 personer
Ni som klagar på det här inlägget, missförstår ni med flit? För jag kan verkligen inte förstå hur ni lyckas göra de tolkningar ni gör, och många av era väldigt defensiva svar är direkt förolämpande mot människor med NPF:er. Jag föreslår att ni läser inlägget med ett annat tonläge, så kanske ni kan undvika att tolka in onödigt negativa undertoner. Ingenstans i inlägget påstås det att särbegåvade barn behandlas fantastiskt megabra, inlägget beskriver en skillnad i attityder gentemot barnen från samhällets håll.
Jag har personlig erfarenhet av hur man blir behandlad när folk enkom tror att man är särbergåvad och hur man blir behandlad när folk vet att man är autist. Skillnaden är enorm. Särbegåvade barn ska givetvis få stöd oavsett vad som ligger bakom, men det är ingen osanning att man blir behandlad väldigt, väldigt illa som autist. Det är betydligt lättare att röra sig i samhället om man bara anses vara lite ”egen” än när folk vet om att en diagnos ligger bakom. Om en diagnos ligger bakom så börjar folk leta fel överallt. Du kan råka stamma i en mening och folk ser det som ett bevis på betydande talfel. Du kan råka skriva en typo och folk ser det som ett bevis på genomgående nedsatt språkförmåga. Du kan råka gå in i någon och folk ser det som ett brist på empati. Du kan råka säga något klumpigt för att du är nervös och folk ser det som ett bevis på social inkompetens.
För med särbegåvade barn så lyfter man upp färdigheter, med barn med en funktionsnedsättning däremot, så lyfter man upp svårigheter. Hos de förstnämnda letar du efter positiva egenskaper, hos den sistnämnda letar du efter negativa. Förslagsvis borde man lyfta upp det positiva på samma nivå hos alla.
Jag relaterar till problematiken som särbegåvade barn har och barn med autism har, jag tycker att det här är en bra text, men jag läser inte in några onödiga, hätska angrepp bara för att det görs en observation om hur negativt människor ser på autism. Försök läsa den på samma vis som jag.
GillaGillad av 9 personer
Som många andra har jag också upplevt båda sidorna av detta. Samma egenskap har tolkats och värderats väldigt olika, beroende på om det setts som ett tecken på autism eller på begåvning. Jag har blivit belönad och straffad för att göra exakt samma sak, och det borde säga sig självt, ibland under samma dag, av olika lärare som använde olika förklaringsmodeller. Kreativ, ”tänker utanför boxen”, bra på kritiskt tänkande. Eller säger konstiga saker, tänker fel och onormalt, säger emot och är odräglig, problembeteende osv… jag var så klart samma person i båda fallen men tolkningarna var olika, och det borde vara uppenbart vem av autisten och ”geniet” som blev bestraffat för vem hen uppfattades som
GillaGillad av 4 personer
Du skriver att ”Jag vill att alla ska känna sig välkomna här” men censurerar även sakligt skrivna inlägg. Var glad istället åt att du startat en debatt som kanske kan leda till något positiv för alla, oavsett funktionsvariation. Istället ägnar du dig åt att anklaga de som inte håller med dig för att bli ”provocerade av att få sina ableistiska värderingar ifrågasatta”. Inte speciellt välkomnande att bli anklagad för de värderingarna utan att få möjlighet att själv yttra sig.
Hur skulle du för övrigt själv reagera om någon skrev ett aggressivt blogginlägg om att ”Autism är som utvecklingsstörning fast finare” och anklagade autist-föräldrar för att ha ableistiska värderingar?
GillaGilla
Okej, jag ska vara vänlig och besvara detta trots att det inte alls är min skyldighet.
1. Det är inte censur att välja vad jag ska publicera på min blogg. Jag ber inte dig att publicera min text på din blogg/facebooksida/whatever, och om jag gjorde det så är det inte censur av dig att inte göra det.
2. Nej jag tänker inte vara glad och tacksam över att bli överöst med hätska och aggressiva kommentarer. Om jag startar en debatt som leder till något positivt är jag glad för det, behöver inte vara glad över alla reaktioner för det.
3. Du har möjlighet att yttra dig. Du har ingen rätt att yttra dig på min blogg.
4. Jag har redan sagt att det finns undantag för vilka jag vill ska känna sig välkomna.
5. Hur hade jag känt om någon skrev blogginlägget med den titeln? Jag vet inte, beror på innehållet i blogginlägget. Kan mycket väl vara ett bra inlägg. Jag skulle rent av kunna skriva det själv!
6. Jag har skrivit flera inlägg om att så kallade Autismföräldrar har ableistiska värderingar, och jag känner mig helt tillfreds med det.
GillaGillad av 4 personer
Det är viktigt att autister känner sig välkomna, och då kan inte inte alla vara välkomna eftersom vi autister utsätts för hat från många håll.
Hur kan du veta hur kommentarerna ser ut som inte publiceras (eller innan de redigeras)?
Du har fått möjlighet att yttra dig redan, och det är generöst eftersom det här är inte din blogg och det är ingen rättighet att få kommentera här. Om tanken på att kommentera, sen få ett svar och att ditt svar på svaret kanske inte publiceras skrämmer dig, så kanske du inte ska kommentera från början.
Det här blogginlägget handlar om att autister borde ses som människor. Det är pinsamt att din respons är att tala om för en autist vad hen borde känna.
GillaGillad av 4 personer
Jag gissar att hen syftar på sina egna kommentarer som jag nekade publicering. De var precis så förminskande och splainande som du kan föreställa dig.
GillaGillad av 1 person
Ursäkta mig, men varför ska någon vara ”glad åt” att en massa personer kommer in och skriver defensiva inlägg där man anklagas för att tycka något som man överhuvudtaget inte har skrivit? Inlägget påstår inte att det är finare att vara särbegåvad, den beskriver en skillnad på hur samma saker framställs väldigt olika beroende på om man talar om en person man beskriver som särbegåvad och en person som är en autist. Att behöva försvara sig mot samma felaktiga påstående från flera är ingenting man blir glad av, det är enkom frustrerande.
Att sedan flera av kommentarerna är av ableistisk natur gör en inte heller glad. Och ja, ett flertal är det. Att sitta och påstå att en autist inte har koll på autism när så inte är fallet är en osmaklig härskarteknik. Att påstå att det är jobbigare för folk med en viss problematik om de har hög IQ är totalt trams. Att påstå att människor med en NPF skulle ha lägre IQ är REN och skär ableism. Att påstå att vi skulle ha en lägre inlärningsförmåga är också det.
Det är okunnigt och det är ren och skär ableism. Att godkänna kommentarer av det slaget och inte vilja bråka med mer människor som fått en helvt skev uppfattning om vad som står, är inga konstigheter. Det får nog du och de andra leva med. Ni kan också läsa på mer om NPF:er på t.ex. Autism- och aspergerförbundet, Habliteringen etc. och lära er en massa saker om autismspektrum och andra NPF:er, så att ni kan sluta råka påstå helt felaktiga saker, och därmed slippa bli anklagade för ableism när ni slänger ur er väldigt förolämpande felaktigheter. Ha det gott!
GillaGillad av 7 personer
Tack för detta! Jag vill dock tillägga att habiliteringen och Autism & Aspergerförbundet tyvärr inte är bra källor till kunskap och förståelse för vad autism innebär. Jag har tidigare skrivit om några dåligheter som Habiliteringen och Autism och Aspergerförbundet sysslar med och varför det medicinska perspektivet bör ifrågasättas.
Att läsa vad den här och andra autister skriver är bättre. Jag rekommenderar till exempel alla som vill veta mer att läsa både på den här bloggen, och klicka på ”länkar” för fler bra informationskällor (dock har jag inte orkat fixa beskrivningar där än så länkar även till annat än autismrelaterat).
Hur som helst, tack för att du backar upp och säger ifrån här, det är mycket uppskattat!
GillaGillad av 4 personer
Tack för ditt pedagogiska inlägg. Jag vet inte om jag sagt det förr, men jag känner ofta igenmig i beskrivningar av autister i hur de upplever världen och hur det är att vara autist. När jag läste det här var det så mycket jag kände igen, än en gång…
Tror dock aldrig jag kommer få någon diagnos av vare sig det ena eller det andra, min ME överskuggar allt och allt blir ”förklarat” med den diagnosen.
Ledsen att du fått så mycket skit. Folk borde lära sig att läsa innan de skriver.
Kram
GillaGillad av 6 personer
Varför kallas autism (eller ADHD för den delen) för en funktionsnedsättning till att börja med? Varför inte bara funktionsvariant? Jag ogillar begreppet NPF. Varför fokus på det som en autist är dålig på? Autism kommer ju med en hel del fördelar också och för en del kan det till och med vara så att de upplever att fördelarna överväger nackdelarna, speciellt i vuxen ålder. Vi skulle lika väl kunna kalla det en funktionsförbättring då? Precis alla är ju funktionsnedsatta på något sätt. Kanske skulle man kalla det för funktionsuppsättning istället? Alla människor har sin uppsättning av nedsättningar och hos autister kan nedsättningarna vara av annan karaktär, men varför ska då hela autism-begreppet kallas för en nedsättning? Det är bara så dumt.
Autism är ju egentligen bara ett samlingsbegrepp för ett spectrum av tillstånd och vi ligger nog alla någonstans på den skalan mellan att vara mer eller mindre autistisk, men sedan har man mer eller mindre arbiträrt bestämt en tröskel någonstans där man måste uppfylla vissa kriterier för att få själva diagnosen. Många särbegåvade hamnar helt klart innanför tröskeln för diagnosen, men sätter man likhetstecken mellan autism och funktionsnedsättning förstår jag att många föräldrar fjärmar sig från det. Nej, hen har ingen funktionsnedsättning, hen är bara väldigt intelligent. Det betyder att hen är särbegåvad, inte funktionsnedsatt. Hen bara tänker annorlunda. TÄNKER ANNORLUNDA . Precis som autism, och i en neurotypiskt dominerat samhälle betyder det i sin tur att man får problem där andra definierar ens funktionsabilitet.
Kan man något om autismens historia vet man att det var just detta (intelligenta men annorlunda tänkande) som Lorna Wing noterade hos en viss grupp av barn när hon återupptäckte Hans Aspergers originalartikel från 1944. Hans Asperger beskrev en form av autism hos en grupp intelligenta, verbala, och smarta barn som var ointresserad av skolarbetet men var djupt intresserade av en till två specifika områden, t.ex. tåg, rymden eller kemi. De hade också svårt att skaffa vänner och gillade rutiner. Han kallade dem små professorer och sa även att för att lyckas inom vetenskap eller konst så verkar det krävas en gnutta autism. Lorna Wing återupptäckte hans artikel under tidigt 80-tal och det var början till att bredda autismbegreppet till vad det är idag; ett spectrum av tillstånd som går från de med lågt IQ till de med väldigt högt IQ. Jag vill påstå att i denna breddning av begreppet så hamnar även många särbegåvade. Det är bara att läsa Aspergers originalartikel så inser man det. Men föräldrar med särbegåvade barn verkar inte vilja erkänna det, eftersom autism=NPF=funktionsnedsättning i vårt samhälle och deras barn är ju inte funktionsnedsatta. De bara tänker annorlunda. Däri ligger problemet i att sätta likhetstecken mellan autism och funktionsnedsättning. Autism i sig är inte en funktionsnedsättning, det är bara ett annorlunda sätt att tänka.
Jag avslutar med att citera ur Hans Aspergers originalartikel från 1944, så förstår ni kanske vad jag menar:
”Till vår stora förundran har vi sett hur autistiska individer med god intellektuell förmåga så gott som alltid uppnår yrkesmässiga framgångar, oftast inom synnerligen specialiserade akademiska yrken och i mycket höga positioner och företrädesvis inom teoretiska områden. Vi har sett ett stort antal människor vars matematiska begåvning har bestämt deras yrkesmässiga inriktning: matematiker, tekniker, kemister och ämbetsmän i höga positioner. Vi har också funnit en del ovanliga specialiteter. Det finns t.ex. en expert på heraldik som sägs vara en auktoritet inom sitt gebit. Det finns också ett flertal framgångsrika musiker som behandlats på vår klinik när de var barn. Det till synes överraskande faktum att så besvärliga och avvikande barn kan uppnå en acceptabel och till och med hög grad av social integration kan förklaras om man studerar detta fenomen lite närmare.
Vilken yrkesinriktning man än väljer krävs det såväl målmedvetenhet som ett beslut om att avstå från ett stort antal andra tänkbara möjligheter. De flesta tycker att detta är ett obehagligt beslut att fatta. Många unga människor väljer fel yrkeskarriär eftersom de är lika begåvade inom andra områden och inte kan uppbåda det engagemang som krävs för att inrikta sig på ett enda yrkesområde. För den autistiska individen är det emellertid en helt annan sak. Med koncentrerad energi och självklar tillförsikt – ja, med skygglappar mot livets många möjligheter – går de sin egen väg, den väg som deras begåvning stakat ut åt dem ända sedan barndomen. Och på så sätt besannas återigen det gamla talesättet: Människans goda och dåliga egenskaper är endast två sidor av samma mynt. Det är helt enkelt omöjligt att skilja dem åt, att välja det positiva och förkasta det negativa.”
För övrigt – tack för en bra blogg och en bra artikel. Jag håller med dig fullständigt.
GillaGilla
Jag orkar inte skriva ett längre svar nu, men många av de frågor du tar upp har jag gett mina svar på i tidigare inlägg.
Här skriver jag om varför vissa saker kallas för funktionsnedsättning I princip (kort svar: en funktionsnedsättning är en funktionsvariation som nedvärderas av samhället, autism nedvärderas av samhället och är således en funktionsnedsättning). Så jag håller mer eller mindre med om det du skriver, men jag menar att det gäller för alla funktionsnedsättningar. Det finns inget objektivt sätt att avgöra vad som är en nedsättning eller inte, det är alltid en värdering. Så problemet som jag ser det ligger inte i att just autism kallas för funktionsnedsättning, men i begreppet funktionsnedsättning i sig.
Jag har också skrivit om varför vi bör vara försiktiga med att definiera autism utifrån ”positiva egenskaper”. Vilket alltså inte betyder att jag anser att autism ska ses som något negativt.
Om problemet när NT ska värdera autisters ”positiva egenskaper”
Om problemet med synsättet att funktionsnedsättningar behöver ”kompenseras” med olika styrkor
Med det sagt så menar jag inte att det är fel att prata om styrkor som autister ofta har, men det är viktigt att vara medveten om hur man gör det eftersom det annars lätt hamnar i ableistiskt värderande. Citaten från Hans Asperger är intressanta. De visar dels på att Asperger själv hade en mycket mer positiv syn på autism, jämfört med många andra inom forskningen, och han är en av få autismforskare genom historien som hjälpt autister i stället för att skada oss. Det är särskilt imponerande med tanke på den historiska kontexten, då han ju verkade i det naziststyrda Österrike. Men hans beskrivningar av autisters starka förmågor bör också sättas i sin historiska kontext: han försökte övertyga nazisterna om att hans patienter förtjänade att leva. Det är alltså till viss del positiva skildringar som är anpassade för att gå hem hos nazister.
(Detta är alltså så jag förstår historien, men jag är verkligen inte jätteinsatt så gör reservationer för det)
GillaGillad av 4 personer
Autism ska förstås definieras utifrån autistiska egenskaper utan att värdera dessa som positiva eller negativa; men att bara fokusera på det negativa eller till och med se de positiva egenskaperna som negativa (t.ex. att specialintressen blir begränsade intresseområden) känns ju som ableism? Allt som skiljer sig från normen identifieras som något som är fel som ska fixas. Som en funktionsnedsättning som ska fixas.
Du skriver:
”en funktionsnedsättning är en funktionsvariation som nedvärderas av samhället, autism nedvärderas av samhället och är således en funktionsnedsättning”
Det där tycker jag är jätteintressant. Det är förstås samhället i sig som funktionsnedsätter. Om samhället slutade nedvärdera funktionsvariationer så skulle vi inte längre ha funktionsnedsättningar. Problemet är bara att ableistiska organisationer använder samma begrepp men med en annan innebörd (de anser att det är tillståndet som funktionsnedsätter). Därför gillar jag inte begreppet. Om vi slutade kalla autism för funktionsnedsättning utan istället funktionsvarians så skulle det förhoppningsvis inte nedvärderas av samhället (och det gäller inte bara autism utan alla funktionsvariationer förstås). Jag vet, det är sannolikt inte så enkelt, men det faktum att Habiliteringen och diverse ableistiska intresseorganisationer likställer autism med funktionsnedsättning (i bemärkelsen att autismen funktionsnedsätter, inte samhället) gör ju att att nedvärderingen bara förstärks. Då blir ju också autistiska personer nedvärderade av samhället och därmed funktionsnedsatta (i bemärkelsen att samhället funktionsnedsätter).
En början skulle därför kunna vara att autister slutade använda begreppet funktionsnedsatt då det begreppet har en annan innebörd hos de blå intresseorganisationera och de flesta människor. Ett annat ord behövs. Kanske ableistnedsatt, för det är väl vad det är egentligen? För när autister tweetar om funktionsnedsättning så läser neurotypiska människor in en helt annan innebörd än den autisterna menar, då ju neurotypiska utgår ifrån att autismen funktionsnedsätter – inte samhället. Inte dem själva.
GillaGillad av 1 person
Jag tror inte att byta begrepp till funktionsvariant eller något annat skulle göra någon skillnad (det är så klart inte möjligt att säga mycket med säkerhet om sånt här, så detta är bara min bedömning). Ableism försvinner inte för att vi använder ”funktionsvariant” i stället för ”funktionsnedsättning”. Och att kämpa för att just autism inte ska ses som en funktionsnedsättning är en återvändsgränd. Även om det lyckades och ledde till att autisters anseende förbättrades, så skulle det även innebära att vi förlorade rättigheter till stöd och hjälp, som man i det nuvarande systemet måste vara ”funktionsnedsatt” för att få ta del av. Så problemet ligger inte i att autism räknas som en funktionsnedsättning, men hur samhället värderar olika förmågor. Sen kan det ju finnas en poäng med att vilja använda ett mer neutralt ord i stället, jag vet att det råder delade meningar om det. Jag är inte emot ordet funktionsvariant, förutom när det används som eufemism för funktionsnedsättning av personer som uppenbart värderar funktionsnedsättning/variant lägre men inte vill låtsas om det. Själv använder jag oftast ordet funktionsnedsättning för att jag vill uppmärksamma att det är något som nedvärderas. Men jag tycker inte att ordvalet är så viktigt i sig, utan det viktiga är vilka värderingar och attityder som ligger bakom. Ordet i sig tror jag inte gör någon större skillnad
GillaGillad av 3 personer
Det var jag som var den ”vänliga twittraren”. Jag känner mig väldigt personligt berörd av inlägget eftersom jag har föräldrar som i stort sett förnekar min autismdiagnos. Hade jag varit barn idag hade de troligen avstyrt npf-utredning och hävdat att jag var särbegåvad istället. Jag var väldigt duktig och uppenbart teoretiskt begåvad som barn men mina svårigheter viftades bort och ansvaret för dem lades på mig. Ett kvartsamtal kunde låta: hon är så himla smart och duktig men hon måste räkna fortare i matten och prata mer med andra barn.
Mer utmaningar i skolan hade säkert hjälpt – men absolut inte för alla mina problem. Jag hade fortfarande fått bära ansvaret för dem.
Sen vet jag att jag hade fördelar av att ses som begåvad. De flesta av lärarna gillade mig och jag tror säkert att de var mer överseende mot mig än mot barn som hade någon konstaterad funktionsvariation.
GillaGillad av 4 personer
Det finns onekligen en mycket stor skillnad i samhällets syn på de två grupperna. (Och på reaktionen på deras egenheter, även när egenheterna är identiska.) Autistiska stigmatiseras som en tydligt negativ grupp. (T.o.m. vid utredningar får det mesta en negativ klang, och kriterierna känns som att de är baserade på ett väldigt utifrån-perspektiv som försöker beskriva autister, trots att det finns många autister ytterst kapabla att beskriva sina egenheter.)
Särbegåvade stigmatiseras också, men mindre, och eftersom särbegåvningen är indikativ på (högre) social status, så ses de också som lite bättre, precis som du skriver. Istället hamnar stigmatiseringen i självdiagnosen; de som påstår att de själva eller deras telningar är särbegåvade ifrågasätts och närmast anklagas för sin arrogans, för att de försöker tillskriva sig själva social status. (Trots att de bara försöker lösa sina problem.) Jag tror att det senare späder på att många särbegåvade och deras föräldrar känner sig ifrågasatta.
Jag tror och hoppas att problematiken kring särbegåvade kommer komma öka förståelsen även för NPF-personer (och inte bara de av dem som är särbegåvade).
För egen del är jag jätteglad att förutsättningarna gått så mycket framåt. Jag fick inte mycket stöd, de försökte få mig ADHD-utredd (och medicinerad) för att lugna mig. Mina syskonbarn däremot får stöd för Asperger, och en annan som haft det jobbigt i skolan ska utredas för särbegåvning och Asperger.
Jag är särbegåvad och utreds för nävarande för Asperger… Jag kan rekommendera Mensa som stödförening för särbegåvade. Finns det nån bra motsvarighet för asperger/autistiska?
Jag gick på ett möte från Aspergerforum en gång, men det var väldigt mycket ”vi är sämre”-känsla där så jag orkade inte fortsätta.
GillaGilla
Jag vet inte om det finns någon motsvarighet (vet inte exakt hur mensa fungerar heller) Autism och Aspergerförbundet är ju en föräldraförening som jag inte har mycket till övers för. Det är dock möjligt att de anordnar träffar eller liknande som kan vara givande, det kan jag inte uttala mig om. Sedan finns föreningen Organiserade Aspergare. Jag har uttalat mig kritiskt mot dem tidigare, men de finns och de är av och för aspergare. Jag vet inte exakt vad de hör men kan ju eventuellt vara värt att kolla upp
GillaGilla
Pingback: Särbegåvning utesluter inte autism | Propinqua
Pingback: Särbegåvning och autism beskrivs med olika värderingar – Funkisfeministen
Jag får tacka för ett bra och tankeväckande inlägg, med flera skarpa jämförelser om hur olika det kan uppfattas beroende på vilket ”läger” man tycker sig, andra tycker sig och andra tror dig tillhöra.
GillaGilla
Pingback: Reaktioner på mitt inlägg om särbegåvning | anarkoautism
Pingback: Hur ser du skillnad på särbegåvning och autism? | anarkoautism
Pingback: Varför särbegåvade barn bör utredas för NPF | anarkoautism
Jag tror du sätter fingret på något viktigt. Jag vet inte om jag skulle ha klassificerats som särbegåvad eller ngt som barn, men jag var tidig i det mesta i skolan och känner till stora drag igen mig- men inte i allt- i det som beskrivs som särbegåvning. Men precis som du skriver är min upplevelse mer av funktionsnedsättning, ett annorlunda särskap. Ofta när jag försöker förklara min upplevelse av hur det var att gå i skolan möts jag av att andra tror att jag poserar, försöker framhäva min begåvning. Men jag upplevde aldrig att det bemöttes positivt att vara snabbare eller det övriga. Det var besvärligt att jag bröt mot normen. Jag var besvärlig på flera sätt, avvikande med en stark känsla av att inte passa in. Jag känner igen mig i ”sär” men inte i särbegåvad, även om det var så att både den kognitiva och den sociala förmågan stämmer så väl in med beskrivningen. Det här att särbegåvningen ses som något fint är jag rädd inte leder till något positivt för någon.
GillaGillad av 2 personer
Ja precis, att det ses som fint att vara begåvad betyder ju inte att en blir väl ansedd eller bra behandlad för att en är (eller bedöms vara) begåvad. Den som avviker på fel sätt blir illa behandlad, begåvning eller ej
GillaGillad av 1 person
Pingback: Vem kallar du för oändamålsenlig stereotyp? | anarkoautism
Kanske redan har sagts fast jag har missat det, men i alla fall:
Kanske kan det ändå finnas en fördel med de här motsatta förtecknen som man tenderar att se autism och särbegåvning med, trots stora likheter plus ”samsjuklighet”. När man på ”ansvarigt håll” väl börjar upptäcka likheterna kanske vi som är intresserade har en trojansk häst att smuggla in ett positivare synsätt på autism i.
GillaGilla
Man kan ju alltid hoppas. Själva ”särbegåvningsrörelsen” ser jag som riktigt skadliga, men om vi ska vara optimistiska så kanske de lyckas undergräva sig själva. Jag menar, det är ju verkligen talande hur varje gång de går i taket och försöker argumentera för att det är helt olika saker, så lyckas de stärka bilden av att autism och särbegåvning är samma.
GillaGilla
Jag har inte hållit koll på särbegåvningsrörelsen, inte heller på autismrörelserna på några år, och har precis upptäckt din väldigt intressanta blogg, så jag reserverar mig för dålig koll.
Men med det sagt: min erfarenhet av autismrörelser tidigare var att det fanns både välment nedlåtande personer i dem och andra som med eller utan egen diagnos hade en mer realistisk och ödmjuk syn på autister, men att man kunde skönja en viss utveckling mot det senare synsättet.
Vet inte hur organiserade olika kommentatorer här är, men bland dem som verkar engagerade i särbegåvningsfrågan kan jag ana en liknande spännvidd – vilket kanske inte vore så konstigt heller, det brukar ju finnas folk till det mesta. Ett par jag har läst här på bloggen, som verkar tillhöra ”det vettiga lägret”, verkar också ha konstaterat att särbegåvning passar deras barn men inte autism. Andra har barn som de menar är på båda sätten.
Så jag får intrycket att det finns vettiga människor som borde ha allt att vinna på att alliera sig (under lämpliga former) och förbigå de mindre vettiga. Och verka för att kunskapsnivån ökar.
Vare sig det hela eventuellt någon gång skulle visa sig vara ett (i sig komplext) kontinuum av mänskliga egenskaper som sedan är ett utsnitt ur de större kontinuer vi alla finns någonstans på (vilket jag tror) eller några mer enkelt särskiljbara saker.
GillaGilla
Jag betraktar inte särbegåvning och autism som samma, men jag ser att de går i varandra mycket.
Det baserar jag dels på erfarenheter med autistiska utvecklingsstörda (jag arbetade bland annat på ett boende med sådana) och dels på mina erfarenheter inom Mensa.
Jag tror att autistiska är kraftigt överrepresenterade bland särbegåvade. Många verkar ha förhållandevis hög IQ (vilket märks inom Mensa, de är mycket vanligare där än i befolkningen i allmänhet, vilket är anmärkningsvärt eftersom det är en social förening). Sen har inte alla i Mensa autismdrag men andelen ligger på tiotals procent istället för enstaka procent som hos befolkningen i allmänhet.
En del av kriterierna på särbegåvning framstår snarast som anpassade för att fånga in just autistiska särbegåvade. Det verkar som att de försökt hitta på egenskaper som är gemensamma för särbegåvade, men eftersom många särbegåvade är autistiska (eller har autismdrag) så blir autismdrag indikation på särbegåvning. Däri bland annat sensorisk överbelastning. Det är inte konstigt att sociala svårigheter kan uppstå för t.ex. personer med avvikande IQ men jag tror att betydande delar av dessa kan förklaras med autismdrag hos den särbegåvade.
GillaGilla
”Jag tror att autistiska är kraftigt överrepresenterade bland särbegåvade. Många verkar ha förhållandevis hög IQ (vilket märks inom Mensa, de är mycket vanligare där än i befolkningen i allmänhet, vilket är anmärkningsvärt eftersom det är en social förening). Sen har inte alla i Mensa autismdrag men andelen ligger på tiotals procent istället för enstaka procent som hos befolkningen i allmänhet.”
Jag har också hört talas om detta att autismdrag är vanliga på mensa, och jag har en egen hypotes om det. Men för det första: nej det är inte alls anmärkningsvärt att autister är med i en social förening. Min hypotes (som jag inte har några belägg för så det är inget mer än en gissning) är att många autister med hög IQ söker sig till Mensa, just för att det inte finns så många andra ställen som autister är välkomna på. Så jag vet inte om personer med hög IQ oftare har autism (det är inte heller en fråga jag är intresserad av) men jag tror att autister är överrepresenterade bland MENSA-medlemmar, jämfört med alla som har så hög IQ.
Jag kan inte bevisa detta. Men jag ser inte heller att det finns någon anledning att anta att Mensa är representativt för alla som har hög IQ.
GillaGilla
Jättebra inlägg. Tack för att du skrev det. 🙂
GillaGillad av 1 person
Pingback: Om skillnaderna mellan särbegåvning, autism och diagnoser | anarkoautism
Pingback: Ableism och autismhat inom högkänslighets-grupper | anarkoautism
Pingback: Jag besvarar fler frågor från sökmotorer | anarkoautism
Pingback: Särbegåvning utesluter inte autism – Autistiska manifestet
Pingback: Den som har pengar kan alltid göra sin värld tillgänglig | anarkoautism
Pingback: Anarkoautism Besvarar Frågor och Kommentarer från Sökmotorer | anarkoautism
Tack för det fantastiska inlägget. Det är dåligt att skolan inte tillgodoser alla barns behov, om ett barn i 1:an är på tex 3:ans nivå i matte då borde den få göra matte på sin nivå och om någon behöver tystnad för att kunna koncentrera sig på sitt skolarbete så bör den få det. Ett problem jag har upplevt med begåvningsdiskursen i allmänhet är att att den verkar anta att man bara kan ha antingen Begåvning™ eller Svårigheter™, medan människor i allmänhet har saker de är duktiga på och saker de är dåliga på. Vad gäller mig själv så har jag bra minne,jag läste böcker för vuxna på mellanstadiet(Jag lärde mig dock läsa samtidigt som alla andra) och är duktig på naturvetenskap och det mesta inom matematik(vilket jag antar gör mig till lite av en autismstereotyp) men jag är extremt dålig på praktiska saker(sy,slöjd osv) och mina uppsatser har alltid varit dåligt skrivna.
IQ/Begåvnings forskningen har dessutom också lång historik av tvivelaktig tillämpning av statistiska metoder tex att använda faktoranalys som metod för kausal inferens medan faktoranalys egentligen bara kan berätta att det finns korrelationer, inte var de kommer ifrån, jag rekommenderar uppsatserna ‘g,a statistical myth:http://bactra.org/weblog/523.html quantitative methods in psychology:inevitable and useless:https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3153748/ Alfred Binet and the concept of heterogenous orders:http://journal.frontiersin.org/article/10.3389/fpsyg.2012.00261/full om man vill fördjupa sig i IQ/begåvningsforskningens metodologi och historia
GillaGilla
Pingback: Det här med särbegåvning och autism | anarkoautism
Jag har läst några av dina texter. Vissa är väldigt roliga, särskilt när du jämför autism och särbegåvning. Jag förstår inte varför vissa (föräldra till barn som är särbegåvade) blir upprörda. Jag tycker att du uppvisat stor begåvning, särbegåvad eller ej, autistisk eller ej. Jag har en son som enligt WISC är särbegåvad men sämre (medel) på snabbhet och att processa information. Från detta perspektiv förstog jag kanske din text lite lättare.
GillaGilla