Blodprov som upptäcker autism eller forskare som respekterar autister: Vilket kommer först?

I gårdagens inlägg om trotssyndrom kritiserade jag Special Nest för hur de påstår att de ger utrymme åt ”båda sidorna” när alla de låter uttala sig kommer från samma perspektiv. Jag vill inte att det ska verka som att den här bloggen är en enda stor protest mot denna nättidning (så jävla viktiga är de inte) men idag såg jag en sak som gjorde att jag kände ett behov att återigen kritisera innehållet i en artikel de publicerat. Den här gången handlar det om forskning som bedrivs på Karolinska institutet, en plats där det för övrigt verkar bedrivas mycket skadlig ableistisk forskning, som går ut på att psykiska sjukdomar och NPF ska kunna diagnosticeras med blodprov. En kan ifrågasätta poängen med att sätta psykiska diagnoser utifrån blodvärden. En poäng som nämns är att blodprover kan användas för att avgöra vilken medicin som bör sättas in. Detta låter rimligt (det är något blodprov används till redan) men att avgöra vilken medicin som bör prövas är något helt annat än att sätta diagnos. Diagnoserna sätts ju inte utifrån vilken medicinsk behandling som bör sättas in (i så fall skulle NPF-diagnoser inte sättas alls).

Men Sophie Erhardt, som är forskarens namn, tror att vi inom en nära framtid kommer att sätta NPF-diagnoser med hjälp av blodprov. Det är en extremt obehaglig tanke. Men det är också omöjligt, som tur är. En diagnos som autism är en beteckning på en samling egenskaper, beteenden och svårigheter, och den som uppvisar dessa ”symptom” har autism. Jag talar nu om den medicinska diagnoser, men jag erkänner inte alls den medicinska professionens rätt att definiera vem som är autistisk eller inte. Autism är även delade erfarenheter hos oss som är autister. Men även enligt en medicinsk logik är det orimligt att förvänta sig att diagnoser skulle kunna sättas med ett blodprov. Någon som uppvisar rätt ”symptom” bör ju få diagnosen oavsett vad ett blodprov visar, och någon som inte har ”symptomen” har ingen nytta av en diagnos, oavsett vad blodprovet visar.

Något annat som talar emot att Erhardt någonsin kommer lyckas, är att hennes argument är så genomusla. När hon förklarar varför hon är säker på att autism kommer kunna upptäckas med blodprov, anger hon följande skäl:

”Det finns ju redan studier på kost och autism, där så kallad inflammatorisk kost som socker och andra snabba kolhydrater kan leda till inflammation i blodkärlen, vilket även kan påverka hjärnan”.

Argumentet tycks vara följande det finns kost som kan leda till inflammation i blodkärlen och inflammation i blodkärlen kan påverka hjärnan. Eftersom hon inte förklarar vad detta har att göra med autism får vi anta att hon tänker sig att autism är en konsekvens av att hjärnan påverkats av inflammation i blodkärlen som orsakats av kolhydratrik kost. Av dessa spekulationer drar hon slutsatsen att NPF-diagnoser kommer kunna ställa genom blodprov.

Det är så orimligt att jag inte vet vad jag ska säga…

Intervjuaren frågar sedan vad som behövs för att detta framtidsscenario ska bli verklighet. Svaret vi får är att det behövs ”mycket forskning och mycket pengar”. Erhardt förklarar att det ”det är i dag så otroligt lite medel som fördelas till psykiatrisk och neuropsykiatrisk forskning, vilket till stor del beror på rådande stigma.”

Jag tror detta är första gången jag känner tacksamhet över att autism är så stigmatiserat.

Erhardt förklarar att hon vill ”bryta stigmat” och att vi ska tänka kring NPF och psykiskt sjukdom på samma sätt som vi tänker på cancer. Jag tror i alla fall att det är vad hon säger, det är lite osammanhängande. Men om det inte är det hon säger så är det något annat som är lika illa.

Jag ska ge ett tips till alla forskare som vill ”bryta stigmat” kring autism:

• Sluta beskriva autism som en sjukdom. Autism är inte en sjukdom.
• Sluta försöka ta reda på vad som ”orsakar” autism. Vi finns. Acceptera det.
• Sluta forska om metoder för att normalisera oss. Vi är bra som vi är.
• Forska i stället på hur ni kan hjälpa oss och göra livet bättre för autister.
• Lyssna på autister, och ge oss tolkningsföreträde att tolka våra egna erfarenheter.
• Respektera vår rätt att definiera oss själva och vad som är viktigt för oss.
• Respektera autisters rätt till självbestämmande.
• Kom ihåg att autister är de enda experterna på autism.
• Förstå att den medicinska vetenskapen har en blodig historia av att förtrycka funkisar. Försök att inte vara en del av den.

Jag vet vad ni tänker nu.

Skulle en läkare respektera autister?

Men för den hypotetiska forskare som vill göra livet bättre för autister kan komma väldigt långt bara genom att lyssna på autister. Det borde så klart vara obligatoriskt. Och funkis-perspektivet borde vara obligatoriskt inom funktionshinderforskningen. Men jag vet att det kommer dröja länge innan det sker.

Se även:

De enda experterna på autism: internaliserat förtryck vs. kollektiv kunskap

106 år senare och dressyr av autister och andra “sinnesslöa” är lika populärt som alltid

Vad är högfungerande och lågfungerande autism? Och för vems skull är det vi graderas?

Den neurotypa blicken

Autismforskningen är full av ableistiska värderingar

Förintelsens första offer

Vad är en funktionsnedsättning egentligen?