Jag orkar inte försöka vara neurotyp mer (gästpost)

Följande text är ett gästinlägg. Författaren vill vara anonym.

Till alla er som jobbar med eller är föräldrar till autistiska barn, jag vill berätta något för er. I synnerhet för alla som jobbar med att få autister att framstå som så lite autistiska som möjligt. Kanske jobbar du med att träna autistiska barn enligt TBA, eller så jobbar du som specialpedagog i skolan med att successivt behöva minska stödet för autistiska elever. Kanske är du förälder till ett autistiskt barn och i samarbete med habiliteringen ger du barnet guldstjärnor för att inte vifta med händerna eller för att se dig i ögonen.

Jag vill berätta för er hur det är att vara en så kallad lyckad autist. En autist som så skickligt kunde bete sig som om hon inte var autist att hon lurade alla. För det är vad jag har gjort. Jag har lurat psykologer och läkare från psykiatrin, lurat mina anhöriga, mina lärare och mina vänner. Det var aldrig så att jag medvetet gick in för att luras. Det var mer så att mitt sätt att vara bestraffades på mer eller mindre uppenbara sätt.

Att utmana hierarkier genom att som femårig flicka inte förstå när jag förväntades vara tyst och dessutom ha fräckheten att sakligt argumentera emot vuxna straffade sig. Att inte orka umgås med människor, inte ens de jag tyckte mycket om, en hel skoldag var inte på något sätt accepterat. Jag kommer aldrig glömma orden “går du inte till skolan nu så kommer polisen att hämta dig”. När jag argumenterade logiskt och synade andra människors dubbelmoral blev jag kallad fräck och uppkäftig. När jag tappade fattningen av överbelastning av det sensoriska slaget haglade utskällningarna. Att vara som jag var att vara fel.

Att vara en autistisk tjej (dessutom utan diagnos) innebar att väldigt mycket av min ork gick åt till att försöka begripa alla sociala regler och hur tillvaron hängde ihop.  Alla andra verkade förstå automatiskt men jag hade inte en aning om varför det var så svårt för mig. Jag antog att jag bara var en allmänt dålig människa. All den tid jag la på att skriva listor i min dagbok på hur jag skulle vara – tänk om jag hade lagt den på något som var meningsfullt för mig? Tänk om jag i stället för att syna alla fel jag behövde rätta till hade ägnat min tid åt att fördjupa mig i det jag egentligen tyckte om? Jag kanske hade sluppit vara utpumpad av att korrigera mig själv hela tiden. Då hade jag kanske orkat vara glad.

När ni ser det som ett framsteg att autister beter sig mindre autistiskt så undrar jag hur ni tänker. Varför är det så farligt att sluta förlita sig på att alla är överens om outtalade regler utan i stället uttryckligen klargöra förväntningar? Varför är det så farligt när någon viftar med händerna eller leker med en stimleksak? Varför är det farligt att någon inte orkar umgås med andra människor mer än ett fåtal timmar per dag (eller ännu mindre) och därför bedriver studier, arbete eller socialt umgänge via sin dator?

Priset jag betalar för att ha ägnat en livstid åt att dölja min autism är inte bara ett posttraumatiskt stressyndrom av den komplexa karaktären, utan också en identitetslöshet. Vem är jag bortom kampen för att bli “som man ska vara”, det vill säga neurotyp?

Långsamt men oundvikligt börjar jag närma mig en punkt där jag inte orkar mer. Jag orkar inte låtsas bort mitt autistiska jag och anstränga mig till max för att passera som neurotyp. För varje dag som går så gör det ondare och ondare och snart kan jag inte mer. Problemet är att jag är vuxen och jag vet inte hur jag ska komma ut ur NT-garderoben nu. Jag orkar inte kämpa för att framstå som NT men jag vet inte hur jag gör annars. Jag vet rent praktiskt inte hur jag ska gå till väga för att vara jag. Det är ett högt pris att betala för att vara en lyckad autist.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag orkar inte försöka vara neurotyp mer (gästpost)

  1. SpaceMonkey skriver:

    Oerhört mycket igenkänning. Försöker själv att arbeta ur de kompensatoriska beteendena jag känner gör mig mer skada än nytta och det är oerhört svårt. En period försökte jag medvetet lära mig själv att sluta med ögonkontakt (något jag lärt mig tidigt i 20-års åldern efter andra människors otaliga ilskna påhopp över att jag inte hade ögonkontakt med dem när jag talade) det resulterade mest i att jag inte kunde prata längre då det gick så mycket energi att medvetet inte titta folk i ögonen. Jag gav upp på det, vilket gör mig frustrerad då jag vet hur mycket energi det tar i dag, oavsett om det är halv automatiserat så måste jag ändå engagera mig i det, när jag är trött är ögonkontakt en av de första kompensatoriska beteendena som försvinner.

    Dock har jag märkt att över tid (de senaste två åren skulle jag tro) så börjar de successivt mattas av, de kompensatoriska beteendena, jag hoppas att medvetenhet och tid ska göra att de flesta av dem luckras upp. Det har fungerat med andra saker förut, medvetenhet och tid, samt att jag fått lära mig att vara tålmodig och snäll mot mig själv, något som jag fortfarande finner oerhört svårt. Omgivningens reaktioner är dock svåra att ta fortfarande, jag får evigt intala mig själv att det är okej att kräva saker, det är okej att inte kunna göra som alla andra osv. Vissa dagar vill jag dock bara slå sönder världen för jag förstår faktiskt inte varför det ska vara så svårt för andra att acceptera oss precis som vi är.

    Liked by 2 people

  2. Ping: Poliskommisarie Saga Noren – hur verklig är hon? – Anjektus

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s