Ditt ansvar som anhörig eller professionell

När autism diskuteras är det i allmänhet ur perspektivet av anhöriga och professionella. Ett utifrånperspektiv. Trots att autistiska perspektiv och berättelser av självklara skäl måste betraktas som mycket viktigare än några andra, så är det anhöriga och professionella. Fast inte vilka anhöriga som helst såklart. Anhöriga som själva är autister, och som är öppna med detta, får inte heller något utrymme. Men de som ser sig som ”anhöriga” först och främst får långt mycket mer uppmärksamhet, än vad autister får. Trots detta är det vanligt att de uttrycker förbittring över att deras perspektiv inte får så mycket utrymme, som de anser att de förtjänar. Jag har ibland diskuterat med anhöriga och professionella som uttrycker sådana åsikter, och dessa diskussioner följer i princip alltid samma väldigt förutsägbara mönster.

Den anhöriga skriver ett blogginlägg (eller debattartikel eller nåt, men då kommer jag inte svara dem), som säger något i stil med ”vi måste tala mer om autism, varför lyssnar inte fler på oss som vet hur det är att Leva Med Autism? Vara berättelser är viktiga!!!”

Personen uttrycker aldrig några som helst bekymmer över att autister aldrig får komma till tals. Ibland påpekar jag detta, säger att det finns andra perspektiv som är viktigare, och som får ännu mindre utrymme. Och det är ett problem. Och svaren är alltid en variant på samma:

”Jag är Anhörig, därför skriver jag ur MITT perspektiv!”

”Alla berättelser är viktiga! Oavsett om vi har autism eller inte är våra ord viktiga!”

”Det viktiga är att vi pratar om det!”

”Självklart ska ALLA perspektiv lyftas fram!”

Även professionella brukar säga ungefär samma sak, även om sammanhanget brukar vara att jag kritiserat dem för att sprida fördomar och missuppfattningar om autism. Personen blir defensiv och säger att hens perspektiv minsann också är viktigt, som om det var de som tystades ner.

Problem med detta är, alla perspektiv ÄR inte lika viktiga. Om vi talar om autism är autister viktigast. Det säger sig självt. Dessutom är det autister som idag inte får sina röster hörda. Om du inte lyssnar på autister, och insisterar på att framhäva utifrån-perspektivet, då är du en del av problemet. Du kan inte gömma dig bakom att du är anhörig och därför bara kan tala ur ditt eget perspektiv. Det funkar inget så. Inget hindrar dig från att sätta dig in i de autistiska perspektiven (inklusive autister som är anhöriga till andra autister). Inget hindrar dig från att göra autister till din primära kunskapskälla, och prata med och lyssna på oss. Att du själv inte är autist hindrar dig inte från att, då du skriver och pratar om autism, hänvisa till autister och försöka lyfta fram autistiska perspektiv, i stället för insistera på att ditt eget lösa tyckande ska ha samma betydelse.

Som NT har du större möjlighet att få din röst hörd, jämfört med autister. Andra NT-personer kommer i allmänhet vara mycket mer benägna att lyssna på dig än på oss. När du väljer att prata och skriva om autism ställs du inför ett viktigt val. Antingen kan du fundera över hur du kan utnyttja ditt privilegium, för att lyfta fram marginaliserade röster, eller också kan du välja det bekvämare alternativet att fokusera på dig själv och prata om oss utan att någonsin tala med oss. Det är två alternativ, men det är inget neutralt val. Och när du säger att alla röster är lika viktiga, säger du i själva verket att det är helt okej att vi som berörs inte får komma till tals. Om alla röster är lika viktigt gör det inget om autister tystas, så länge någon annan pratar i stället.

Att endast vilja prata om ”MITT perspektiv som anhörig” är inte ett neutralt beslut. Oavsett om du är ”anhörig” eller ”expert” har du ett ansvar. De flesta väljer att inte ta det ansvaret, eller ens kännas vid det. För det är enklast så. Men genom att göra det valet bidrar ni till marginalisering av den grupp ni talar om.