Förintelsens första offer

(Triggervarning: detta inlägg tar upp folkmord, ableism och våld och mord mot funkisar).

Idag är det minnesdag för förintelsen, en historisk händelse som antagligen är det mest fruktansvärda vi människor någonsin åstadkommit (vilket säger en hel del). Det är viktigt att dra lärdom av historien. Det finns många som säger, att det är fel att lära sig av det som hände i Nazityskland. Vi ska minnas och sörja men vi ska inte dra lärdom. Men de som säger så har fel. Problemet med att bara minnas förintelsen är att vi glömmer vad som ledde fram till den. Vad som hände innan. Hur kunde det ske? Aldrig igen! Aldrig igen ska vi låta det ske! Men även om vi aldrig låter det ske igen, så är det en klen tröst när liknande processer leder fram till nya fasor. När fascismen tar över och vårt samhälle förvandlas till en totalitär dystopi kommer borgerliga skribenter fortsätta att raljera över alla ”relativister” som jämför med Nazityskland. Våra moderna läger förser internerna med sängkläder och kost som uppfyller livsmedelsverkets anvisningar och avrättningar sker mycket sällan så kom inte här och jämför med förintelsen, kommer de säga. Men de har fel, och det är viktigt att lära sig av det historiska skeende som ledde fram till förintelsen.

En sak som ibland nämns men sällan diskuteras ordentligt, är förintelsens första offer. Förintelsen började med funkisar. Funkisar utgjorde en minoritet av det totala antalet offer (flera hundra tusen), men det var funkisar som man började med. Personer med olika funktionsnedsättningar, inklusive autister, dödades under nazisternas övningsrunda inför förintelsen. Jag tycker att detta är värt att fundera över. Varför började man där? Var funkisar mer hatade än alla andra grupper som nazisterna försökte utrota, inklusive judar?

Jag är nu ingen historieexpert men jag tror inte det, jag tror inte att funkisar var i närheten av lika hatade. Jag tror att förklaringen var värre än så: funkisar är den grupp som är lättast att döda utan att hata. Funkisars liv anses inte vara värda något till att börja med, de är inte riktigt mänskliga, så det är inte heller fel att döda dem. Detta är för övrigt inte bara en nazistideologi. Dehumanisering av funkisar förekommer i den moderna västvärlden. I USA kallas det ofta för ”barmhärtighetsmord” (”mercy killings”) när barn med funktions-nedsättningar (i synnerhet autism) dödas av anhöriga.

Forskaren Sharon Wachsler skriver i en artikel om ableism att det ”i allmänhet inte anses socialt acceptabelt i Amerika att döda en vuxen människa som inte har begått ett mord – såvida inte personen är funktionshindrad”. Enligt en del undersökningar anger en majoritet av amerikaner att de anser att de hellre skulle dö än bli funktionshindrade. Läkare uppmanar ofta familjemedlemmar att underteckna ”Do Not Resuscitate orders” (återuppliva inte) när ett barn eller en förälder får en funktionsnedsättning. På grund av detta förekommer det att personer med funktionsnedsättningar bär brickor som säger ”jag har inte undertecknat en DNR! Jag vill leva!” eftersom det ibland händer att personal i akutvården felaktigt utgår ifrån att personer med svåra funktionsnedsättningar inte vill leva. Även regeringar och ”välgörenhetsorganisationer” bidrar till den bilden. I Texas finns det en lag som kräver att sjukhus ska neka vård till behövande spädbarn som har medfödda funktionsnedsättningar, vilket innebär att funktionsnedsatta barn bokstavligen döms till döden. Och vi behöver inte gå in på Autism Speaks, som försvarar ”barmhärtighetsmord” på autister.

Begreppet ”barmhärtighetsmord” tycks bekräfta min misstanke att funkisars liv värderas så lågt att det inte krävs ett lika starkt hat för att döda dem. Mord på funkisar rättfärdigas inte med att det är nödvändigt för att bestraffa, eller förhindra onda handlingar. I stället är det för funkisens egen skull, som hen dödas. Funkisen avrättas inte, hen avlivas. Funkisen är inte en riktig människa, och tröskeln för att döda hen blir så mycket lägre. I Sverige är det så vitt jag vet inte socialt accepterat att döda funkisar på det sättet, men dehumanisering av funkisar förekommer även här och har allvarliga konsekvenser (folk dör av det). Jag skrev häromdagen om habiliteringens instruktioner i konsten att systematiskt bryta ner autister. Det som redan var ofattbart hemskt framstod som ännu mer hårresande efter att jag läst ett intressant inlägg (som jag inte har kvar länken till pga när jag skrev detta inlägg råkade jag av misstag länka till mig själv i stället) före detta beteendepedagog som hoppat av sen hen insåg att hen sysslade med något fruktansvärt. I ett stycke beskriver hen ursprunget till den metod, som habiliteringen förespråkar:

”It’s even more concerning that ABA was founded by Ivar Lovaas, who bluntly stated that he believed Autistic people weren’t even people. This is an exact quote from him: “You see, you start pretty much from scratch when you work with an autistic child. You have a person in the physical sense—they have hair, a nose and a mouth—but they are not people in the psychological sense. One way to look at the job of helping autistic kids is to see it as a matter of constructing a person. You have the raw materials, but you have to build the person.” Lovaas also used electroshock on kids with Autism”

Autister är inte människor. Bokstavligen. Det är det som är den ideologiska grunden för de metoder som används i habiliteringens verksamhet. Det anses i 2000-talets Sverige helt naturligt att utsätta autistiska barn för systematiska kränkningar enligt en metod som utarbetats av en person som ansåg att det var okej att tortera autister eftersom autister inte är riktiga personer. Det är fan nazivarning på detta.

Förintelsens första offer var funkisar, och det är viktigt att komma ihåg. Det är ingen slump att det började där. Funkisar är ett lätt byte, för folk bryr sig inte så mycket om vad som händer med dem. Funkisar dehumaniserades då och funkisar dehumaniseras idag, och så länge det fortsätter är det uppenbart att vi inte lärt oss ett skit. Så länge autister inte ses som riktiga människor kommer jag vara rädd. Inte för att jag tror att jag kommer släpas till något läger eller utsättas för ”barmhärtighetsmord”, men för att det är jävligt skrämmande hur autister betraktas, och det har verkliga konsekvenser för människor.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Funkispolitik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Förintelsens första offer

  1. Ping: Grundkurs i att undvika ableism i vardagen | anarkoautism

  2. Ping: Empatistörning | anarkoautism

  3. Ping: Blodprov som upptäcker autism eller forskare som respekterar autister: Vilket kommer först? | anarkoautism

  4. Ping: Kan ni sluta diskutera hur mycket det kostar er att förstöra livet för autister? | anarkoautism

  5. Ping: När skolundervisningen gör funkisars människovärde till en diskussionsfråga | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s