Om förödmjukelsen i att ens ”positiva egenskaper” ska definieras och värderas av välmenande neurotyper

xscreen-00436

Någon efterfrågade mina åsikter om Tony Atwood och Carl Grays aspie-kriterier, som beskrivs här. Jag hade inte hört talas om dessa innan men efter att ha läst kan jag ju säga att jag inte gillar det alls. Jag menar, avskyr det verkligen. Det är mitt omdöme. Jag ska förklara varför, men först ska jag försöka förklara kort vad dessa ”aspie-kriterier” är för något.

Det handlar om ett förslag om att man ska ”omdefiniera Aspergers syndrom utifrån de karaktäristiska starka sidor som personer med denna diagnos brukar uppvisa”. Tanken är att det vid sidan av de traditionella diagnosmanualerna borde finnas  en ”manual för att upptäcka människor” som innehåller ”benämningar som dansare, geni, solist, musiker och konstnär” och därmed ”fokuserar på en särskild färdighet eller förmåga hos en person.” I denna manual skulle Aspergers syndrom finnas med, definierat utifrån ”typiska positiva förmågor hos personer med Aspergers syndrom.”

Sen följer en lista med en rad ”positiva förmågor” som författarna då anser är typiska för aspergare. Aspies är smarta och lojala och fördomsfria och bra på schack och så vidare. En del av punkterna är de vanliga kriterierna fast uttrycka i positiva termer, andra är vanliga ”positiva” fördomar. En del stämmer typ med verkligheten medan andra är bullshit. Men jag tänker inte analysera de föreslagna kriterierna i sig, för jag avskyr hela konceptet.

Varför ska vi ha en ”diagnosmanual” för att kategorisera människor utifrån styrkor?Förklaringen som anges är att det ”skulle kunna resultera i att vi människor och hela samhället tog till vara chanser att dra nytta av aspies kulturella och kunskapsmässiga bidrag.” Så tanken är att läkare (eller någon annan yrkesroll) ska vara ansvarig för att utreda vilka enligt samhället önskvärda egenskaper individer har, för att kunna utnyttja dessa förmågor? Det vill säga lite som det skolan (bland annat) är till för? Alltså jag förstår inte hur de menar att det ska fungera, jag förstår verkligen inte. Ska dessa ”diagnoser” ge tillträde till utbildningar, ska de vara en merit för den som söker anställning eller vad?

Det är mycket som är oklart. Hur många positiva egenskaper måste en ha för att få diagnosen? Hur blir det med rätt till stöd och hjälp när asperger ska definieras i termer av styrkor? Om jag har en ”diagnos” som säger att jag är bra på problemlösning, har hög integritet och är duktig på schack, vad hjälper det mig? Mina svårigheter försvinner inte för att min extrema sensoriska överkänslighet beskrivs som ”mycket utvecklad känslighet för specifika sensoriska upplevelser och stimuli”, men det skulle säkert bli ännu svårare att förklara varför denna problematik utgör en begränsning för mig. En diagnos på mina svårigheter ger mig i bästa fall möjlighet att få hjälp och anpassning som jag annars inte skulle få. Och att ha en förklaring på det som är svårt är viktigt i sig. Jag fick min diagnos tidigt men de som fick den senare i livet vittnar ofta om vilken lättnad det var att få en förklaring för varför saker var så svåra. Själva poängen med diagnoser är att de bekräftar svårigheter som individen har. En ”diagnos” på ”positiva egenskaper” missar hela syftet.

Fast jag antar att vi fortfarande har diagnosen ”autism” för det.

Det låter som den vanliga gamla unkna indelningen i autister, de som är lågfungerande, patetiska, handikappade på riktigt och aspergare, som i själva verket är missförstådda genier. Men det är ju bara en myt. Den som inte har några svårigheter behöver ingen diagnos, och den som har svårigheter behöver en diagnos som förklarar vilka svårigheter och varför. Om diagnosen har ”positiva” kriterier betyder det att den inte är något en tilldelas efter behov, utan något en måste förtjäna genom att ha vissa positiva egenskaper.

Och vilka positiva egenskaper? För självklart är det någon läkare eller psykolog som har rätt att definiera vad som är bra. När jag läser den där listan så tänker jag inte ”åh vad kul att någon har positiva fördomar om mig”. Jag känner som jag alltid gör när neurotyper ska tala om ”fördelar med funktionsnedsättning”. Jag känner den förödmjukelse som ofrånkomligen följer av att bli klappad på huvudet och höra sockersöta ord från sin förtryckare. Jag hatar det verkligen. Ni som gör livet svårt för mig ska plötsligt vara snälla genom att berätta att jag har egenskaper som ni uppskattar? I helvete heller. Jag vill att ni slutar diskriminera mig, att ni gör samhället tillgängligt och ger mig den hjälp jag behöver. Du trampar på mig och ger mig beröm för att jag är behaglig för dina fötter?

Jag klarar knappt av att läsa den här jävla listan. Jag skummar igenom den för den är så otrevlig. Aldrig upplever jag att ni ser ner på mig, som när ni stoltserar med era jävla ”positiva fördomar” om autister. Det är som att bli förolämpad men en förväntas bli glad.

bite3Nej, nästa gång du försöker ge mig en klapp på huvudet biter jag dig i handen.

Jag vet inte om någon förväntade sig att jag skulle vara mer positiv till detta försök att förstå autism ur ett perspektiv, som så att säga är motsatsen till det vi brukar höra? Men att fokusera på styrkor är inget nytänkande. Det är samma skit som alltid. Fokuset ligger fortfarande på den autistiska individens egenskaper,”aspie” definieras fortfarande i termer av avvikelser från normen, vilka egenskaper som är önskvärda definieras fortfarande av någon auktoritet, autistens existens måste fortfarande rättfärdigas genom att ha tillräckligt många ”styrkor”. Och genom att inte vilja se autistens svårigheter osynliggör man ännu mer det lidande som omgivningen ger upphov till.

Visst behövs det ”nytt tänkande”. Inte för att ersätta diagnoser, för i det icke-perfekta samhälle vi har är diagnoser nödvändiga. Men vi måste också se autism och funktionshinder ur ett annat perspektiv. Inte genom att se den funktionshindrade ur en ny vinkel, men genom att rikta blicken åt ett annat håll. Åt den icke funktionshindrade majoriteten. Vi måste se att ”funktionsfullkomlighet” är en lögn. Alla har styrkor och svagheter, skillnaden är att vissa människor hela tiden får anpassning utan att behöva be om det. De som fungerar enligt normen är inte skapelsens krona, deras sätt att fungera är inte optimalt, de är bara så jävla bortskämda och vana att omgivningen anpassar sig efter sina behov, att de kan leva i en illusion av att de inte behöver stöd. När neurotyper (eller personer som tar deras parti) föreslår att vi ska se fördelarna med autism, så är det inte för autisters skull. Det är för deras egen. De vill känna sig upplysta och goda genom att ha en liberal och progressiv syn på autister, och de vill slippa tänka på att vi har det svårt, samtidigt som de fortfarande får alla sina fördomar och ableistiska värderingar bekräftade. Det här är inget som hjälper autister.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Om förödmjukelsen i att ens ”positiva egenskaper” ska definieras och värderas av välmenande neurotyper

  1. L skriver:

    Hejsan.
    Jag är förälder till ett barn på tio år, snart elva. Vi står i kö på BUP för en autismutredning. Jag läser din blogg och lär mig otroligt mycket, tack för att du delar med dig. Jag tänker att mitt barn kanske skulle ha glädje av att läsa texter av/träffa/diskutera online etc med andra autister. Jag tror att vi kanske inte kan få tillträde till sådant inom det offentliga vård- och stödsystemet så länge barnet inte har en diagnos. Jag läser några bloggar förutom din men tänker att de flesta är för avancerade för en tioåring. Har du några tips på hur vi ska gå tillväga eller på texter eller bloggar som kan vara värda att kolla upp?
    //L

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Tyvärr inte. Jag tycker att du tänker helt rätt i att barnet nog skulle ha nytta av det, men jag har inga bra tips att komma med. På grund av den teknologiska utvecklingen vet jag inte riktigt hur barn använder nätet nu. Dessutom har jag uruselt omdöme när det gäller vilka texter som är lämplig svårighetsgrad för en viss ålder, eftersom jag själv alltid haft ovanligt lätt för att läsa. Det enda jag kommer på på rak arm är att forumet Wrong Planet (http://wrongplanet.net/forums/) har en avdelning för barn. Men det kräver ju engelskakunskaper.

      Får jag citera din kommentar i ett inlägg? I bästa fall kanske någon som läser här har några idéer.

      Gilla

      • L skriver:

        Tror att de flesta barn är väldigt hemma på nätet nu och spenderar många timmar i veckan online. I alla fall mitt barn.

        Du får gärna citera mitt inlägg, vore fint med input i frågan. Tack!

        //Liv

        Gilla

  2. propinqua skriver:

    ”En diagnos på mina svårigheter ger mig i bästa fall möjlighet att få hjälp och anpassning som jag annars inte skulle få.”
    Ja, precis, jag tror att detta är den egentliga poängen med deras positiva aspie-kriterier. Att trolla bort funkisperspektivet och rätt till stöd och anpassning. Som när folk säger ”you’re not disabled” och tror att det är en komplimang och inte ett hot.

    Liked by 4 people

  3. Ping: Särbegåvning utesluter inte autism | Propinqua

  4. Ping: Ableism och autismhat inom högkänslighets-grupper | anarkoautism

  5. Ping: Särbegåvning utesluter inte autism – Autistiska manifestet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s