Nej ni har ingen rätt att känna sorg över att era barn har autism

Det är vanligt att Föräldrar som Lever Med Autism (dvs har autistiska barn) gråter ut i media och på egna bloggar om hur jobbigt det är att ha autistiska barn. Ett vanligt tema är sorg. De sörjer att deras barn inte är som alla andra. Jag har skrivit om detta fenomen förut men ville säga lite mer om det efter att ha läst en artikel i Special Nest med rubriken ”Ibland sticker det till i hjärtat och jag blir ledsen”. Det är en intervju med en mamma som beskriver hur jobbigt det är att ha ett barn med autism. Det sticker också i mitt hjärta när jag läser den artikeln, för jag känner självklart starkt med de stackars barn, som tvingas växa upp med en förälder som sörjer deras existens.

Hela artikeln handlar i vanlig ordning om hur barnens diagnoser påverkar de anhöriga. Autistiska barn utgör en hård prövning för människorna runtom. De stackars föräldrarna som får sina liv begränsade (ett exempel som anges är att inte kunna ta med sina barn till badhuset, ett sorgligt öde om något). Det stackars syskonet som Hamnar i Skymundan. Och vi får veta att det är hemskt viktigt att ”tillåta sig” att känna sorg över att barnen inte är som alla andra:

– Ibland sticker det till i hjärtat och jag blir ledsen. Det är när jag känner: ”Sådär är inte mina barn”. Det är till exempel när jag ser jämnåriga barn som kan ta sig självständigt till och från skolan, men det kan ju inte Anton och Matilda. Då undrar jag varför mina barn och min familj ska ha det så jobbigt. Jag tror däremot att det är väldigt viktigt att tillåta sig att känna sådana känslor och inte trycka bort dem, säger Camilla.

Så det är ”viktigt att tillåta alla känslor”? Jag känner att ni Autismföräldrar som sörjer era barns existens kan dra åt helvete. Jag har också känslor. Jag känner väldigt starkt med era barn, som tvingas växa upp i en familj där de är oönskade. För om ni sörjer att era barn är autister så sörjer ni att era barn existerar. Jag har sagt det förut men om du önskar att ditt autistiska barn inte var autistiskt, så önskar du att det var ett annat barn. Förstår ni inte hur nedbrytande det är att växa upp med föräldrar som hatar vad en är? Ha lite jävla ”mentaliseringsförmåga” och tänk på hur det ni säger påverkar andra.

monogatari12-1Ni skiter i autisters känslor (inklusive era barns) men era egna känslor är heliga?

Jag har ingen sympati alls för era känslor av sorg. Sörj gärna att samhället är så ogästvänligt mot autister. Var ledsna och arga över att era barn behandlas illa och att ni inte får det stöd ni behöver för att hjälpa era barn. Hata hur samhället är svinigt mot autister, och ni har mina fulla sympatier. Men ni ska inte ”tillåta er” att känna sorg över att era barn inte är NT. Inte för en sekund ska ni tillåta er själva att känna så. Om ni ändå har sådana känslor är det ert förbannade ansvar som föräldrar att övervinna de känslorna.

Attityden om att det är okej, ja helt naturligt, att sörja att en fått autistiska barn, är extremt skadlig. Denna uppfattning om att autism är en tragedi används för att ursäkta föräldrar som misshandlar eller rentav mördar sina barn. När ett autistiskt barn blir fastkedjat vid sin säng eller mördas (i USA kallas det ”barmhärtighetsmord” när autister mördas) reagerar Autismföräldrar med en skrämmande förståelse för förövaren (och total avsaknad av empati för offret). ‘Det är jobbigast för föräldrarna, visst är det hemskt men man måste ju förstå hur svårt de har det, det är väldigt tufft att ha ett autistiskt barn, vi får inte vara snabba med att döma.’

Dessa extrema fall är hämtade från USA, men det är inte så annorlunda i Sverige. Det är samma attityder. I Sverige kan lärare regelbundet utsätta en nioårig autist för brutal misshandel och komma undan med att hävda att det var ”självförsvar”. För alla vet ju hur svårt det är att handskas med autister. Och föräldrar kan behandla sina barn illa och sedan gråta ut om hur jobbigt det är för dem att deras barn är defekta. Bara det att ni hatar era barn är barnmisshandel i sig. Ni har ingen rätt att göra det. Ingen rätt alls.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Nej ni har ingen rätt att känna sorg över att era barn har autism

  1. Det här inlägget har väckt en hel del tankar hos mig men jag lyckas inte formulera dem så jag nöjer mig med att säga att oavsett hur mycket motstånd det här inlägget möter så tror jag att det gör skillnad. Det är så bra formulerat och jag hoppas (och tror) att det ger ett nytt perspektiv för många.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Tack. Än så länge har jag faktiskt inte stött på något motstånd med det här, vilket antagligen betyder att jag inte når ut tillräckligt långt för att de som berörs ska se det, eller känna sig tvungna att reagera på det.

      Gilla

      • Det kan också vara så att den här texten har nått till personer som berörs men att perspektivskiftet är så överväldigande att vissa inte förmår säga så mycket. Det är ju förstås bara spekulationer och gissningar men jag hoppas att det är så.

        Liked by 1 person

  2. LyckligaLotta skriver:

    Vilket sorgligt perspektiv du skildrar men det ligger definitivt något i det du skriver!

    Jag kan dock säga att när jag själv nämner ordet sorg i samband med att jag förstod att min son var autistisk har det inget som helst att göra med hur jag känner för honom. Om han inte hade autism så vore han ju inte min kille!

    Jag kände mer sorg för hur hans liv skulle kunna bli i en ganska inskränkt värld. Bland det första jag stötte på när jag gick med i NPF-grupper och läste bloggar var barn och ungdomar som var olyckliga och utstötta i skolan. Jag sörjde inte honom överhuvudtaget utan det faktum att han måste kämpa för att anpassa sig till en värld som inte alltid är anpassad efter honom.

    Nu är jag mer påläst och inser att han kan ha en ljus framtid precis som alla andra barn! Jag älskar honom och hans diagnos som har minst lika många fördelar som nackdelar.

    Ser fram emot dina kommande inlägg om autism!

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Jag tycker att det du talar om låter mer som det jag beskriver som att känna sorg över hur samhället behandlar autister. Vilket jag ju tycker är fullt rimligt att känna sorg över (det gör jag med). Sanningen är ju tyvärr att livet blir mycket svårare om en är autist. Ditt barn kommer antagligen att få det svårt i livet, och det vore ju konstigt om du var glad över det. Men det verkar som att du har rätt inställning och det kommer göra stor skillnad. Att få bra stöd hemma kan betyda skillnaden mellan svårt och outhärdligt. För det går att ha ett bra liv trots de svårigheter en utsätts för.

      Liked by 1 person

  3. Ping: Vad är högfungerande och lågfungerande autism? Och för vems skull är det vi graderas? | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s