Nej ni har ingen rätt att känna sorg över att era barn har autism

Det är vanligt att Föräldrar som Lever Med Autism (dvs har autistiska barn) gråter ut i media och på egna bloggar om hur jobbigt det är att ha autistiska barn. Ett vanligt tema är sorg. De sörjer att deras barn inte är som alla andra. Jag har skrivit om detta fenomen förut men ville säga lite mer om det efter att ha läst en artikel i Special Nest med rubriken ”Ibland sticker det till i hjärtat och jag blir ledsen”. Det är en intervju med en mamma som beskriver hur jobbigt det är att ha ett barn med autism. Det sticker också i mitt hjärta när jag läser den artikeln, för jag känner självklart starkt med de stackars barn, som tvingas växa upp med en förälder som sörjer deras existens.

Hela artikeln handlar i vanlig ordning om hur barnens diagnoser påverkar de anhöriga. Autistiska barn utgör en hård prövning för människorna runtom. De stackars föräldrarna som får sina liv begränsade (ett exempel som anges är att inte kunna ta med sina barn till badhuset, ett sorgligt öde om något). Det stackars syskonet som Hamnar i Skymundan. Och vi får veta att det är hemskt viktigt att ”tillåta sig” att känna sorg över att barnen inte är som alla andra:

– Ibland sticker det till i hjärtat och jag blir ledsen. Det är när jag känner: ”Sådär är inte mina barn”. Det är till exempel när jag ser jämnåriga barn som kan ta sig självständigt till och från skolan, men det kan ju inte Anton och Matilda. Då undrar jag varför mina barn och min familj ska ha det så jobbigt. Jag tror däremot att det är väldigt viktigt att tillåta sig att känna sådana känslor och inte trycka bort dem, säger Camilla.

Så det är ”viktigt att tillåta alla känslor”? Jag känner att ni Autismföräldrar som sörjer era barns existens kan dra åt helvete. Jag har också känslor. Jag känner väldigt starkt med era barn, som tvingas växa upp i en familj där de är oönskade. För om ni sörjer att era barn är autister så sörjer ni att era barn existerar. Jag har sagt det förut men om du önskar att ditt autistiska barn inte var autistiskt, så önskar du att det var ett annat barn. Förstår ni inte hur nedbrytande det är att växa upp med föräldrar som hatar vad en är? Ha lite jävla ”mentaliseringsförmåga” och tänk på hur det ni säger påverkar andra.

monogatari12-1Ni skiter i autisters känslor (inklusive era barns) men era egna känslor är heliga?

Jag har ingen sympati alls för era känslor av sorg. Sörj gärna att samhället är så ogästvänligt mot autister. Var ledsna och arga över att era barn behandlas illa och att ni inte får det stöd ni behöver för att hjälpa era barn. Hata hur samhället är svinigt mot autister, och ni har mina fulla sympatier. Men ni ska inte ”tillåta er” att känna sorg över att era barn inte är NT. Inte för en sekund ska ni tillåta er själva att känna så. Om ni ändå har sådana känslor är det ert förbannade ansvar som föräldrar att övervinna de känslorna.

Attityden om att det är okej, ja helt naturligt, att sörja att en fått autistiska barn, är extremt skadlig. Denna uppfattning om att autism är en tragedi används för att ursäkta föräldrar som misshandlar eller rentav mördar sina barn. När ett autistiskt barn blir fastkedjat vid sin säng eller mördas (i USA kallas det ”barmhärtighetsmord” när autister mördas) reagerar Autismföräldrar med en skrämmande förståelse för förövaren (och total avsaknad av empati för offret). ‘Det är jobbigast för föräldrarna, visst är det hemskt men man måste ju förstå hur svårt de har det, det är väldigt tufft att ha ett autistiskt barn, vi får inte vara snabba med att döma.’

Dessa extrema fall är hämtade från USA, men det är inte så annorlunda i Sverige. Det är samma attityder. I Sverige kan lärare regelbundet utsätta en nioårig autist för brutal misshandel och komma undan med att hävda att det var ”självförsvar”. För alla vet ju hur svårt det är att handskas med autister. Och föräldrar kan behandla sina barn illa och sedan gråta ut om hur jobbigt det är för dem att deras barn är defekta. Bara det att ni hatar era barn är barnmisshandel i sig. Ni har ingen rätt att göra det. Ingen rätt alls.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Nej ni har ingen rätt att känna sorg över att era barn har autism

  1. Det här inlägget har väckt en hel del tankar hos mig men jag lyckas inte formulera dem så jag nöjer mig med att säga att oavsett hur mycket motstånd det här inlägget möter så tror jag att det gör skillnad. Det är så bra formulerat och jag hoppas (och tror) att det ger ett nytt perspektiv för många.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Tack. Än så länge har jag faktiskt inte stött på något motstånd med det här, vilket antagligen betyder att jag inte når ut tillräckligt långt för att de som berörs ska se det, eller känna sig tvungna att reagera på det.

      Gilla

      • Det kan också vara så att den här texten har nått till personer som berörs men att perspektivskiftet är så överväldigande att vissa inte förmår säga så mycket. Det är ju förstås bara spekulationer och gissningar men jag hoppas att det är så.

        Liked by 1 person

  2. LyckligaLotta skriver:

    Vilket sorgligt perspektiv du skildrar men det ligger definitivt något i det du skriver!

    Jag kan dock säga att när jag själv nämner ordet sorg i samband med att jag förstod att min son var autistisk har det inget som helst att göra med hur jag känner för honom. Om han inte hade autism så vore han ju inte min kille!

    Jag kände mer sorg för hur hans liv skulle kunna bli i en ganska inskränkt värld. Bland det första jag stötte på när jag gick med i NPF-grupper och läste bloggar var barn och ungdomar som var olyckliga och utstötta i skolan. Jag sörjde inte honom överhuvudtaget utan det faktum att han måste kämpa för att anpassa sig till en värld som inte alltid är anpassad efter honom.

    Nu är jag mer påläst och inser att han kan ha en ljus framtid precis som alla andra barn! Jag älskar honom och hans diagnos som har minst lika många fördelar som nackdelar.

    Ser fram emot dina kommande inlägg om autism!

    Liked by 2 people

    • Anarkoautism skriver:

      Jag tycker att det du talar om låter mer som det jag beskriver som att känna sorg över hur samhället behandlar autister. Vilket jag ju tycker är fullt rimligt att känna sorg över (det gör jag med). Sanningen är ju tyvärr att livet blir mycket svårare om en är autist. Ditt barn kommer antagligen att få det svårt i livet, och det vore ju konstigt om du var glad över det. Men det verkar som att du har rätt inställning och det kommer göra stor skillnad. Att få bra stöd hemma kan betyda skillnaden mellan svårt och outhärdligt. För det går att ha ett bra liv trots de svårigheter en utsätts för.

      Liked by 1 person

  3. Ping: Vad är högfungerande och lågfungerande autism? Och för vems skull är det vi graderas? | anarkoautism

  4. Ping: Autism betyder autister. Att tala om autism är att tala om oss. | anarkoautism

  5. Amela Merdanovic skriver:

    Man säger ett barn med autism och inte autistiskt barn. Jag har gråttit massor men inte pga att mitt barn har autism utan pga all denna stress man upplever från myndigheterna. Det tar oärhört mycket kraft med alla dessa möte, tjat, mobbning i skolan, olika aktiviteter för deras utveckling osv. Alla vill att föräldrarna ska själva ta ansvar. Och jag är ensamstående. Barn med autism har inga kamrater alls. Barn med autism blir inte accepterade av samhället. Samhälet vill att barn med autism ska anpassa sig till samhället vilket är omöjligt. Därför är man ledsen och känner sorg, inte pga av att man har ett barn med autism. Mit barn blev misshandlat i flera månader av sin assistent på dagis men polisen ville inte göra ett skit pga att mitt barn själv kunde inte berätta. Därför blir man ledsen.

    Gilla

    • Anarkoautism skriver:

      ”Man säger ett barn med autism och inte autistiskt barn.”

      Nej det gör man inte. Att du kommer in på en autistisk persons blogg och berättar vad autister ska kalla sig, är höjden av arrogans.

      Jag är autistisk. Autistiska personer oavsett ålder är autistiska. Du är inte den första som gillar att säga till autister vad de får och inte får kalla sig själva, och det är lika tröttsamt varje gång. Du är inte unik, autister blir splainade på detta vis hela tiden.

      Och tack (eller nä, inte tack) för att du berättar för mig om dina känslor. Att ditt barn utsatts för misshandel är hemskt. Att du använder detta som någon sorts ursäkt för att tillrättavisa autister, och förneka andra former av misshandel som autistiska barn utsätts för, är också hemskt. Finns inget mer opassande sätt att prata om sitt barn på en främmande persons blogg. För övrigt har jag varit ett autistiskt barn och du har alls ingen rätt att säga åt mig Hur Det Är, lika lite som jag skulle få för mig att säga åt ditt barn hur det är

      Gilla

    • Funkisfeministen skriver:

      Det ditt barn har varit utsatt för är hemskt och jag delar din upplevelse av att bli helt knäckt av alla dessa myndighetsmöten och administration som vi som föräldrar förväntas göra obetalt. Samtidigt blir jag väldigt ledsen över det du skriver till inläggsförfattaren. Många autister vill bli kallade just autister och inte personer med autism, vilket finns förklarat väldigt väl i flera inlägg på den här bloggen. Att då ta sig rätten att säga att det är fel är att uppvisa exakt samma attityd som gör att autistiska barn misshandlas och behandlas allmänt illa: avhumanisering och ableism (ableism = föreställnignen att det är bättre att inte vara funktionsnedsatt än att vara det).

      Avhumanisering och ableism är också många gånger en stor del av orsaken till mobbing och att autistiska barn inte har kompisar. Det finns autistiska barn som inte blir mobbade och som har vänner och min erfarenhet är att det oftast sker när skolpersonal respekterar autister som människor och gör skolan tillgänglig och ger det stöd som behövs.

      Om samhället ska bli mer tillgängligt och sluta behandla autister illa behöver vi som är föräldrar till autistiska barn börja med att visa att vi respekterar alla autister som människor, oavsett ålder.

      Liked by 2 people

    • asymmetra skriver:

      Men… vänta. Berättar du för en autist hur autister behandlas i samhället? Och hur autisters föräldrar behandlas? Jag måste nog blivit född igår från något blomsterfrö, för jag hade verkligen ingen aning om det här. Tack för att du berättar för oss, det var schysst. Nu är jag förberedd för ett liv där jag inte blir accepterad av samhället och inte har några kamrater. Lite tråkigt sådär.

      Liked by 1 person

      • Anarkoautism skriver:

        För mig är det lite sent då jag redan har gått igenom min barndom med mobbing och misshandel, men jag uppskattar ju alltid att främlingar dyker upp på min blogg för att förklara för mig det som min blogg och mitt liv handlar om

        Gilla

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s