Att frihetsberöva barn för brottet att ha autism

Jag läste i dag en debattartikel i Aftonbladet som jag kände att jag måste kommentera. Den handlar om att en statlig utredning som föreslår att ge myndigheter nya befogenheter för att tvångsvårda barn med autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar:

Det ska bli tillåtet att tvångsvårda barn på grund av beteenden som beror på en funktionsnedsättning, föreslår utredningen ”Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU”.

Förslaget öppnar dörren för omfattande tvångsvård av barn med någon form av autism, som till exempel Aspergers syndrom, adhd eller Tourettes syndrom. Dessa barn uppvisar ofta sådana beteenden som utredningen avser.

Jag gissar att ”form av autism”betyder ”NPF”. ADHD och Tourettes är inte autismspektrumdiagnoser. Hur som helst, barn med autism (och NPF) ska alltså tvångsvårdas nu? Nej, för barn med autism är frågan hur mycket lättare det kommer bli att tvångsvårda autistiska barn. I ett samhälle där en 15 år gammal autistisk flicka som inte är misstänkt för något kan tvingas av polisen att tillbringa en natt i fängelse är det redan lätt att få intrycket av att autism är ett brott. Att vi inte bara lägger till autism i brottsbalken och få det överstökat kan antagligen förklaras med att det då inte vore tillåtet att frihetsberöva ej straffmyndiga autister.

Det finns verkligen inget som rättfärdigar att frihetsberöva barn med autism (eller andra barn). Det hela för tankarna till den tid då man ”hanterade” autism genom att mer eller mindre låsa in autisterna och slänga bort nyckeln. För hundra år sedan tillbringade autister hela sina liv i anstalter, som självklart inte var något annat än förvaring. Det var i det sammanhanget som autister utvecklade sådana självskadebeteenden som läkare observerade och tolkade som symptom på autism (dunka huvudet i väggen bland annat). Än i dag finns det en uppfattning om att sådana beteenden är ”autistiska symptom” men i själva verket var de produkter av den inhumana och människorättsvidriga praktiken att frihetsberöva och låsa in autister på livstid för brottet att födas som autist. De historiska associationerna är tillräckligt för att det ska vändas i magen på mig, när jag läser om förslag om tvångsomhändertagande av autister.

Jag kritiserar ofta hur Autismföräldrar behandlar sina autistiska barn. Men även de problem som uppstår inom familjer har ofta en grund i hur samhället är missanpassat för autister. Föräldrar får inget stöd ifrån samhället, samtidigt som föräldrar mer eller mindre uppmanas att behandla sina autistiska barn illa. Detta ursäktar inte på något vis de föräldrar som behandlar sina barn illa. Men att straffa barnet för föräldrarnas och samhällets misslyckande är vedervärdigt. Det är inte i barnets intresse och kan aldrig vara det.

Det finns säkert många situationer då det vore rätt att separera barnet från föräldrarna, trots att det strider mot föräldrarnas vilja. Men jag ser inte hur det någonsin kan vara rätt att skilja barnet från föräldrarna mot barnets vilja. Att tvångsomhänderta är i regel aldrig i den frihets-berövades intresse, för då vore inget tvång nödvändigt. Det är alltid i någon annans intresse.

Föräldrar som faktiskt sätter sina barns behov i främsta rummet, och som inte ger efter för omgivningens påtryckningar att sträva efter ”normalisering” av barnet, kommer att få det ännu svårare. Säg att ett barn inte klarar av skolan, och föräldern då säger: ”mitt barn säger att hen inte klarar av skolan och jag lyssnar på mitt barn. Mitt barns mående kommer alltid i första rummet. Jag tänker inte tvinga mitt barn att gå i skolan mot hens vilja, det är skolan som är problemet, inte barnet, och jag tänker inte acceptera era krav på att försöka få barnet till skolan till varje pris.” Detta är så klart det enda alternativet för en förälder som verkligen bryr sig om sitt barn, även om samhället kommer skuldbelägga och kritisera föräldern. Men om representanter för Samhället kan säga: ”ditt barn skolkar och detta är ett problembeteende. Om du inte gör något åt detta måste barnet tvångsomhändertas!”

Plötsligt måste föräldrarna tvinga sina barn till skolan! Hur hemskt är inte det, att tvingas göra sitt barn illa på grund av direktiv från ovan. Men de har inget annat val, för om barnet tvångsomhändertas blir det ju bara ännu värre. Och även om det råder osäkerhet kring huruvida tvångsåtgärder kan bli aktuella i ett givet fall, så begränsar det förälderns handlingsutrymme. Hotet finns alltid där. Och föräldrar som redan är mindre lyhörda för sina barn, och redan kräver att barnet ska anpassa sig efter omgivningens orimliga krav, kommer att bli ännu mer aggressiva i sina försök att ”normalisera” barnet. För mer än annat fruktar de att vara ”Dåliga Föräldrar” i samhällets ögon, och inget gör en förälder mer klandervärd än att fråntas rätten att ta hand om sitt eget barn.

Att frihetsberöva och tvångsomhänderta barn för att de har NPF är ett bryter mot mänskliga rättigheter. Det spelar ingen roll hur sparsamt en sådan lag skulle använda, att möjligheten alls finns där är oacceptabelt i sig. Det är ovärdigt, oacceptabelt, en skymf mot all grundläggande mänsklighet. Även om lagen sällan eller aldrig används kommer den att bidra till en intensifiering av socialt tvång och göra livet hårdare för barn med autism. Varje gång lagen används för att tvångsomhänderta ett barn har vi ytterligare en oförsvarlig kränkning.