Adam Smith och den nästan Marxistiska marknadsliberalismen

Adam Smith är en intressant figur. Idag hyllas han som marknadsliberalismens grundare. Hans mest kända verk, the Wealth of Nations (hans mindre kända verk är en väldigt underskattad bok om socialpsykologi), är en kritik mot hur näringslivet kontrollerar politiken och utformar det ekonomiska systemet för att gynna sina egna intressen. Om en ser hans verk som en ekonomisk teori är den ganska ointressant, men om en i stället ser det som en politisk analys så är det mycket som är intressant. Även hans marknadsliberala idéer, hur missriktade de än var, kan inte anklagas för att ha varit ett försvar för dominerande samhällsklasser, till skillnad från hur dessa idéer senare kom att användas. Det är också intressant att han, även när han annars förespråkade privat egendom, verkar ha varit väldigt kritisk mot privatisering av land och naturtillgångar, som vi kan se i det här citatet:

”As soon as the land of any country has all become private property, the landlords, like all other men, love to reap where they never sowed, and demand a rent even for its natural produce. The wood of the forest, the grass of the field, and all the natural fruits of the earth, which, when land was in common, cost the labourer only the trouble of gathering them, come, even to him, to have an additional price fixed upon them. He must then pay for the licence to gather them; and must give up to the landlord a portion of what his labour either collects or produces.”

Det är sånt här som gör att jag tycker att Adam Smith är en av de mest intressanta historiska tänkarna. Det är uppenbart att liberalerna som hyllar Smith inte har läst honom, för hade de gjort det hade de blivit förfärade av att upptäcka, att deras hjälte i själva verket är nästan Marxist (i vissa avseenden). Han tar det för givet att samhället och politiken formas av konflikter mellan olika klassintressen, och att ideologi inte är mycket mer än sätt att rättfärdiga förtryck och orättvisor. Han var även väldigt kritisk mot europeisk kolonialism (”savage injustice of the Europeans”) och var väldigt medveten om att alla ädla ord om att sprida den kristna civilisationen inte var mer än en tunn täckmantel för de verkliga motiven, som var ekonomiska och imperialistiska. Jag ska nu ge några exempel på Smiths politiska analys, som visar hur annorlunda den var, jämfört med vad en kanske ofta föreställer sig.

I ett kapitel skriver Smith om konflikter mellan arbetare och ”mästare”, det vill säga arbetsköpare. Han påpekar att staten och lagen alltid är på mästarnas sida. Mästarna är fria att organisera sig för att pressa ner lönerna, men lagen förbjuder arbetarna att göra detsamma. Dessutom har mästarna ett stort övertag, eftersom arbetarna är beroende av sin lön för sin överlevnad:

”We rarely hear, it has been said, of the combinations of masters, though frequently of those of workmen. But whoever imagines, upon this account,that masters rarely combine, is as ignorant of the world as of the subject. Masters are always and everywhere in a sort of tacit, but constant and uniform combination, not to raise the wages of labour above their actual rate. To violate this combination is everywhere a most unpopular action, and a sort of reproach to a master among his neighbours and equals. We seldom, indeed, hear of this combination, because it is the usual, and one maysay, the natural state of things, which nobody ever hears of. Masters, too, sometimes enter into particular combinations to sink the wages of labour even below this rate. These are always conducted with the utmost silence and secrecy, till the moment of execution, and when the workmen yield, as they sometimes do, without resistance, though severely felt by them, they are never heard of by other people.”

Att arbetsköparna konspirerar för att hålla nere lönerna är vardagsmat, och därför hör vi inte talas om det. När arbetarna väl organiserar sig för att göra motstånd måste de ta till desperata och våldsamma åtgärder, eftersom de inte har någon chans att vinna om kampen drar ut på tiden. Arbetsköparna kan vanligtvis lita på att då stöd av staten och lagen, och det är sällan arbetarna får ut mycket av sina försök att tvinga till sig bättre villkor:

”The masters upon these occasions are just as clamorous upon the other side, and never cease to call aloud for the assistance ofthe civil magistrate, and the rigorous execution of those laws which havebeen enacted with so much severity against the combinations of servants, labourers, and journeymen.”

Lagarna var så klart mycket hårdare på Smiths tid, och idag är det tillåtet för arbetare att organisera sig, vilket har bidragit till mycket bättre villkor för arbetare, jämfört med 1700-talets England. Men maktförhållandet är mer eller mindre detsamma. Något annat som inte heller inte ändrats, är hur kapitalisterna ständigt klagar över att för höga löner hotar deras konkurrenskraft, samtidigt som de aldrig har några sådana klagomål om att vinsterna skulle vara för höga. Adam Smith påpekar hyckleriet:

”Our merchants and master-manufacturers complain much of the bad effects of high wages in raising the price, and thereby lessening the sale of their goods both at home and abroad. They say nothing concerning the bad effects of high profits. They are silent with regard to the pernicious effects of their own gains. They complain only of those of other people.”

Exakt samma sak skulle kunna sägas varje gång Svenskt Näringsliv varnar för faran med att tillåta lönerna öka för mycket, vilket de alltid varnar för. Smith anser att vinstintresset står i strid mot allmänintresset, och att ett samhälle i allmänhet mår bäst när vinsterna är så låga som möjligt. Att det är den kapitalägande klassen (köpmän och fabrikörer) som utformar politiken för att gynna sina egna ekonomiska intressen. Och eftersom de är den ekonomiskt dominerande klassen kommer politiken alltid att utformas med deras intressen i åtanke, hur skadligt detta än är för resten av samhället.

”Merchants and mastermanufacturers are, in this order, the two classes of people who commonly employ the largest capitals, and who by their wealth draw to themselves the greatest share of the public consideration. (…) As their thoughts, however, are commonly exercised rather about the interest of their own particular branch of business, than about that of the society, their judgment, even when given with the greatest candour (which it has not been upon every occasion) is much more to be depended upon with regard to the former of those two objects than with regard to the latter. (…) The interest of the dealers, however, in any particular branch of trade or manufactures, is always in some respects different from, and even opposite to, that of the public. (…) The proposal of any new law or regulation of commerce which comes from this order ought always to be listened to with great precaution, and ought never to be adopted till after having been long and carefully examined, not only with the most scrupulous, but with the most suspicious attention. It comes from an order of men whose interest is never exactly the same with that of the public, who have generally an interest to deceive and even to oppress the public, and who accordingly have, upon many occasions, both deceived and oppressed it.

Det är uppenbart, säger Smith, att det politiska och ekonomiska systemet är inriktat på att gynna vissa ekonomiska intressen på allmänhetens bekostnad. Den kapitalägande klassen är ett hot mot fred och välstånd, och deras makt och inflytande bör alltid motarbetas:

”The capricious ambition of kings and ministers has not, during the present and the preceding century, been more fatal to the repose of Europe than the impertinent jealousy of merchants and manufacturers. The violence and injustice of the rulers of mankind is an ancient evil, for which, I am afraid, the nature of human affairs can scarce admit of a remedy. But the mean rapacity, the monopolizing spirit of merchants and manufacturers, who neither are, nor ought to be, the rulers of mankind, though it cannot perhaps be corrected may very easily be prevented from disturbing the tranquillity of anybody but themselves.”

Idag är det just den samhällsklassen, eller dess moderna efterföljare, som är styr och äger världen. Och trots att Smiths ekonomiska analys lämnade mycket att önska, så är hans kritik av den politiska ekonomin fortfarande relevant och intressant. Och genom att använda väl valda citat ur hans verk kan en reta gallfeber på ekonomilärare på universitetet (om en vill trolla andra lärare rekommenderar jag det här inlägget).

osik0llycoiaqzbkxuu5”If the teacher happens to be a man of sense, it must be an unpleasant thing to him to be conscious, while he is lecturing his students, that he is either speaking or reading nonsense, or what is very little better than nonsense.”
Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Politisk ekonomi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Adam Smith och den nästan Marxistiska marknadsliberalismen

  1. Ping: Den materialistiska liberalismen | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s