Att organisera sig politiskt

Politisk förändring förutsätter politisk organisering. Jag tror att alla som tar kampen mot förtryckande sociala strukturer på allvar är medvetna om detta. Det finns många möjliga former för organiserad politisk kamp, men att någon form av organiserad kamp är nödvändig för att få till en förändring av sociala och politiska strukturer är så självklart att det gränsar till tautologi. Men eftersom det är så viktigt är det kanske inte så konstigt att en då och då ser vänstermänniskor som känner ett stort behov av att påminna alla om hur viktigt detta med organisering är, även om de kanske inte själva har några konkreta förslag på hur de vill att det ska gå till. Jag tycker inte att detta är fel, och det vore hur som helst inte det minsta produktivt att diskutera en så meningslös fråga, som ifall dessa påminnelser om nödvändigheten av politisk organisering är den bästa möjliga användningen av påminnarens tid och energi. Att ställa sig och ropa ”organisera er!” lär inte göra någon skada, och i bästa fall kan det ju påminna någon som tänkt organisera sig men inte gjort det eftersom hen glömt.

HomuraInterrogationSamhällsomstörtande verksamhet förutsätter organiserad kamp etc.

Men tyvärr sker det ofta att dessa självklara men viktiga budskap utnyttjas och missbrukas, för att tysta kritik och för att neka marginaliserade grupper tillträde till den organiserade kampen. Man säger saker som att folk ska organisera sig i stället för att ägna sig åt så kallad ”internkritik”. Internkritik är ett intressant begrepp, som ofta används när marginaliserade grupper kräver att den politiska kampen ska omfatta även dem och deras rättigheter. Internkritik är när en kritiserar en organisation eller rörelse som en är delaktig i, vill vara delaktig i, eller tillhör samma generella politiska inriktning som en själv. När vissa människor upplever att de är ovälkomna, otrygga eller utestängda från den politiska kampen, är det inte alls orimligt att kräva förändring. Att i det läget hånfullt raljera över dessa människor för att de ägnar sig åt ”internkritik”, och inte bara ”organiserar sig” är lika motsägelsefullt som det är respektlöst.

För det säger sig självt att det inte går att organisera sig politiskt, om en är utestängd från den organiserade politiska kampen. Och det är ju möjligt att vänsteraktivisten som raljerar om internkritik verkligen menar att detta är i sin ordning, och att vissa människor inte hör hemma i deras politiska kamp. Men i så fall blir det ju helt orimligt att samtidigt anklaga dem för ”internkritik” (en kan inte vara både intern och utestängd). Hur som helst är det inte försvarbart att exkludera marginaliserade grupper, i synnerhet inte för en rörelse eller organisation, som utger sig för att kämpa för positiv social förändring. Den som tar solidaritet, jämlikhet och rättvisa på allvar har ett ansvar att arbeta för att den politiska kampen ska vara en kamp för frihet och rättvisa som omfattar alla grupper som idag är marginaliserade och åsidosatta.

När vita suffragetter kämpade för vita kvinnors rättigheter, samtidigt som de aktivt arbetade för bevarandet av rasistiskt förtryck, så visade de på ett tydligt sätt hur det är möjligt för en och samma grupp att vara på en gång förtryckare och frihetskämpe. Dessa suffragetter bekämpade ett förtryckande system, samtidigt som de kämpade för bevarandet av ett annat. Det faktum att de förde en organiserad politisk kamp för medborgerliga rättigheter, vilket i sig var en del av något positivt, rättfärdigar inte på något sätt hur de med största iver deltog i upprätthållandet av rasistiska strukturer. Och om kritiserade detta, och krävde att kvinnorättskampen skulle omfatta alla kvinnor, så var detta rätt och riktigt. Att avfärda krav på respekt för svarta kvinnors rättigheter, med att de borde organisera sig i stället för att ”internkritisera”, vore uppenbart orimligt.

sfrgtPropagandabild för vit makt-kvinnokamp.

Det förra århundradet kvasi-fascistiska kvinnorörelse kanske framstår som ett extremt exempel, men jag tror inte att det är så långt ifrån hur det ofta är idag. Även om vikt makt-retoriken förlorat sin popularitet inom vänstern, så betyder inte det att vem som helst är välkommen att delta i progressiva sociala rörelser och politiska organisationer. Vit feminism är fortfarande en grej, liksom cisfeminism, och överallt är funkofobin stark. För många funkisar kan det vara i praktiken omöjligt att hitta en politisk organisation som alls är tillgänglig för dem. Att då säga åt folk att organisera sig utan att klaga är inget annat än ett stort hån. Jag har inget till övers för ”solidaritet” som går ut på att stänga ute vissa grupper från den politiska kampen, för att sen kritisera och håna dem för att de inte aktivt deltar i den.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i aktivism, Samhälle och politik och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att organisera sig politiskt

  1. Ping: Solidaritet och språk | anarkoautism

  2. Ping: Grundkurs i att undvika ableism i vardagen | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s