Mina tankar om Bron|Broen och Saga Norén

bron bron 2

Bron|Broen är inne på sin tredje säsong. Jag gillade de två första säsongerna men mitt intryck är att den tredje på många sätt är mycket bättre. Jag tänkte skriva lite om mina tankar om Saga Norén, som ju åtminstone för mig alltid varit den stora behållningen i serien. Saga Norén har aldrig beskrivits som autistisk i själva serien (vid några tillfällen beskriver andra henne som ”har någon diagnos”) men det är uppenbart att hon är det. Jag läste i någon intervju med skaparna att de inte hade någon särskild diagnos i åtanke när de skapade Saga, men hur det än är med det så är det uppenbart att det är vad hon blev. Hon är uppenbart autistisk men inte stereotypt autistisk. Det är inte en checklista med diagnoskriterier, beställd från Autism & Aspergerförbundet. Hon har flera sympatiska personlighetsdrag. Hon är ärlig, plikttrogen, hjälpsam och vill att allt ska gå rätt till. Och hon har svårigheter med social interaktion. Förstår inte sociala regler, är dålig på att småprata, tolkar saker bokstavligt och så vidare. Och hon blir missförstådd av kollegor.

Sagas svårigheter med sociala koder i största allmänhet är något jag tror att många autister känner igen sig i. Som när hon försöker ”småprata” genom att bombardera sin nya kollega med en rad frågor om var hon bor, om hon har familj och så vidare. Hon gör det klassiska misstaget att tro att alla samtal handlar om kommunikation, och efterfrågar därför information av det slaget, som så ofta utbyts under socialt småpratande. Hon förstår inte att det inte är utbytet av information i sig som är poängen. Annars är hennes vanliga sätt att konversera att berätta intressanta fakta och statistik om olik ämnen. Och hon förstår inte vad som är självklart för andra och vad som behöver förklaras, vilket leder till att hon förklarar saker som andra redan vet, för säkerhets skull. Det är mycket som en kan relatera till som autist.

Jag tycker att den tredje säsongen lyckas bättre med att skildra Sagas perspektiv, och att visa hur hennes svårigheter inte bara beror på henne själv, utan på hur omgivningen hanterar henne. I de första två säsongerna handlade det mer om att visa hur Saga gjorde fel. Människor i hennes omgivning vad orättvisa och oförstående, och det framställs som att Saga blev orättvist straffad för sina misstag. Hennes omgivning skulle ha varit mer överseende med hennes brister. Men i den tredje säsongen skiftar perspektivet, och vi får se mer av hur problemen för Saga har sitt ursprung inte i hennes brister, men hur andra behandlar henne.

Denna förändring i perspektivet blir även tydligt om en jämför Sagas relation med Martin i de två första säsongerna, och den nya manliga kollegan. Martin var egentligen en väldigt osympatisk typ. En ganska vanlig man som var otrogen med sin fru. Han har svårt att förstå Saga i början, men med tiden lär han sig att hantera henne bättre. Han förstår att Saga är en bra person trots att hon är udda, och har överseende med hennes konstigheter, Ser Människan Bakom. Och Saga blir väldigt fäst vid Martin.

Den nya manliga kollegan är annorlunda. Han är för det första lika ovanlig som Saga, fast på ett annat sätt. Han är empatisk och väldigt bra på att förstå hur andra människor tänker. Han har förmågor som neurotyper påstås ha, till skillnad från autister, men som i själva verket är väldigt sällsynta. Han förstår att människor fungerar olika och att en kan tolka saker på olika sätt. Därför försöker han förstå hur Saga fungerar i stället för att som många andra bara döma henne, för att hon inte fungerar som han själv. Han har inte överseende med henne, han ser henne.

När de just har träffats och ska iväg på något polisarbete, och Saga ger sig av, förklarar en kollega ”vänta inte på en inbjudan, följ bara efter henne”, vilket han omedelbart accepterar. Han lär sig snabbt att Saga tolkar saker bokstavligt, och inte uppfattar underförstådda budskap, och hanterar detta genom att vara tydlig och undvika att ta saker för givet. Han dömer inte Saga för att hon inte förstår saker som är uppenbara för andra, utan tar hennes frågor på allvar utan vara dömande över hennes oförmåga att förstå.

Den tredje säsongen är också bättre än de tidigare när det gäller att skildra relationer som inte fungerar, och visar hur många problem har sitt ursprung hos andra. I de tidigare säsongerna fick vi också se hur hon hade problem i sina relationer med människor runtom henne, men det framställdes mer som att problemet var att hennes umgänge inte var tillräckligt överseende med hennes konstigheter. Det känns som att de inte riktigt förstod Sagas karaktär så bra som de gör nu, och det ledde ibland till konstiga vinklingar. Till exempel hennes konstiga kärleksrelation, som jag inte alls gillade. Det hade kunnat bli bra, men det var något i hur det framställdes som fick mig att sympatisera med hennes störiga pojkvän mycket mer än han förtjänade. Hela grejen gjorde mig väldigt förvirrad. Men i tredje säsongen lyckas de bättre med att skildra relationer som är svåra för Saga men som inte har sitt ursprung i hennes konstighet. Jag tänker på Sagas svåra förhållande till sin mor, och till den nya polischefen.

Först har vi Sagas mor. Hon är en väldigt obehaglig person. Jag blir mer mycket mer illa berörd av Sagas mor än av de brutala morden, och då är jag ändå ganska känslig när det gäller våld och blod och sånt. Sagas mor är extremt manipulativ. Hon trakasserar och förföljer Saga, men försöker framställa det som att det är Saga som är problemet, medan hon själv är storsint och förlåtande. Hon försöker få Saga att tvivla på sig själv och ger henne skulden för systerns död. Saga verkar inte förstå exakt vad modern håller på med, men hon vet att hon mår väldigt dåligt av det.

samonb3Modern skrämmer mig mer än morden.

Det hela blir mer komplicerat av den nya polischefen (eftersom jag glömt hennes namn kallar jag henne för Polischefen). Polischefen påminner om en ”Nice Lady Therapist”:

”Nice Lady Therapists tell us that, whatever they do to us is by definition nice, and good for us. And that we like it, and that they love us, and that they are rescuing us, and that we are grateful. (…)

And every interaction with them is degrading in a way that’s hard to pinpoint, and hard to recover from. (…)

Sometimes it’s a matter of being expected to accept intensely bad advice as though it’s insight. For instance, getting sent to therapy because you’re not making friends. And being told “We are all friends in this school! You have to give the other kids a chance.” And, if you try to explain otherwise, she patiently and lovingly explains to you why your thinking is distorted and you’ll have lots of friends if you just let yourself try.”

Polischefen behandlar Saga som ett olydigt barn. Hon ser sig själv som godhjärtad, hjälpsam och överseende. I deras utvecklingssamtal slänger hon ur sig flosker som att ”ta tillvara på alla medarbetares kompetens”, men kräver att Saga ska ödsla tid på att träna förmågor som hon antagligen inte kan lära sig (i stället för att låta henne göra det hon är bra på). Och hon tar moderns parti mot Saga eftersom ”de flesta vill träffa sin mamma”. Hon vet inget om situationen men bestämmer sig för att problemet är att Saga inte vill vara med sin mamma. Vid ett tillfälle lurar hon med sig Saga till faderns minnesstund, trots att Saga sagt att hon inte vill gå. Och hon uttalar de i sammanhanget riktigt obehagliga orden: ”jag stöttar dig”.

Överlag tycker jag att den tredje säsongen lyckas mycket bättre på att visa saker ur Sagas perspektiv. Vi får se mer av Sagas egna tankar och känslor. Och jag uppskattar att Sagas relationer till andra inte längre bara handlar om, hur väl andra kan hantera och visa överseende med att hon är annorlunda. Problemen i relationen med mamman och Polischefen beror inte på att dessa två personer, inte förstår Saga, men att de inte respekterar henne, och de kan komma undan med att bete sig illa eftersom de på olika sätt har makt över henne. Hennes relation till den nya kollegan fungerar bra, inte för att han har ”överseende”, men för att han respekterar att hon fungerar annorlunda. Både de positiva och negativa relationerna berör mig mycket mer, än relationerna i tidigare säsonger. Både den manipulativa modern och ”Nice Lady Therapist”-Polischefen är människotyper som finns i verkligheten, och jag tänker mig att det inte sällan är autister som hamnar i deras våld. Så det är väldigt bra att detta skildras. Fast jag tycker gott de kunde ha med några kvinnor som förstår Saga också, nu är ju alla sympatiska personer utom Saga män och det är lite synd.

Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Media och kultur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Mina tankar om Bron|Broen och Saga Norén

  1. Markus skriver:

    Hej, glad att jag hittade hit. Väldigt intressant analys. Du har kanske lite en annan infallsvinkel på en del punkter, men vi håller också med om mycket. Jag gillade inte heller Sagas relation med pojkvännen i Bron 2, kanske främst för att jag hade svårt att se hur de blev tillsammans och flyttade ihop, med tanke på hur otroligt dålig interaktionen mellan dem var. Jag köpte det inte, helt enkelt. Min bild av Martin är kanske lite en annan än din, och jag tror inte att Saga kommer att bli lika fäst vid Henrik. Det är roligt för mig att se vad du skriver om Sagas mamma; jag trodde nästan att det bara var jag som uppfattade henne som falsk och manipulativ. Skön att jag inte misstagit mig 🙂

    När det gäller sympatiska kvinnliga karaktärer så har jag en känsla av att Saga och Lillian kanske kommer varandra närmare nu. Det var t.ex. den där scenen där dom sitter vid Hans sjuksäng och hon tar Sagas hand. Dessutom förenas de av att båda verkar ha svårt för den nya polischefen.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Jag hade glömt det, men du har rätt om Lillian, bra poäng. I allmänhet har det tyvärr varit så att de som haft svårast för Saga har varit kvinnor, medan männen i allmänhet varit mer överseende (fast med viktiga undantag). De kunde balanserat upp det lite genom att till exempel ge Saga någon kvinnlig kollega som inte är så viktig men som bara funkar bra med henne. Men det ska bli intressant att se hur det blir med Saga och Lillian nu, jag hoppas att det utvecklar sig på ett bra sätt.

      Gilla

  2. Jag blir också otroligt illa berörd av Sagas mammas agerande, i synnerhet när hon snärjer in polischefen, det är en skicklig skildring av en maktdynamik som jag uppfattar som vanlig men så pass subtil att den är svår att få grepp om. Det manipulativa beteendet och hotet om att underminera Sagas trovärdighet gentemot sin chef (som mamman sedan omsätter i handling) är riktigt obehagligt.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Verkligen. Det är sällan jag blir så berörd av relationsdrama i TV-serier. Men det här känns så obehagligt realistiskt, så jag kan verkligen leva mig in i situationen. Jag undrar om andra som ser det upplever det på liknande sätt, eller om personer som inte är autist/npf/funkis/liknande inte förstår grejen på samma sätt. Eller om det finns de som till och med sympatiserar med polischefen (eller rentav modern)? Jag har svårt att föreställa mig det, för det är ju uppenbart att de agerar fel, men jag vet ju att sådana personer inte alls är så illa omtyckta i verkligheten. Så jag undrar lite hur andra människor uppfattar det där.

      Gilla

      • Min erfarenhet är att människor som inte själva är vana vid att få sin trovärdighet underminerade av människor som framstår som välvilliga och förnuftiga inte kan sätta sig in i vad det innebär. Jag har ingen erfarenhet av att en förälder gör så (tack och lov!) men andra människor som jag har varit i beroendeställning till och det är verkligen vidrigt på alla sätt och vis.

        Liked by 1 person

  3. Tycker av beskrivningen att sagas mamma verkar riktigt obehaglig. Ingen en har lust att träffa i verkligheten, trots att personer som sagas mamma oftast är väldigt charmande, för trevliga och inställsamma. Får rysningar bara av att tänka på dessa personer.

    Liked by 1 person

  4. Markus skriver:

    Kvällens avsnitt gjorde skillnaderna mellan Martin och Henrik tydligare för mig. Martin försökte ofta, i största välmening givetvis, förändra Saga. Han försökte lära henne oskrivna sociala regler, och hade knappast låtit hennes diss av den lilla flickans teckning eller hennes agerande vid begravningen passera utan kommentar. Henrik vet att det vore lönlöst att säga nåt; Saga kan förmodligen inte lära sig det där, så han låter det vara. I och för sig är han mindre känslomässigt engagerad, vilket gör en objektiv analys enklare. Men han stöttar henne när hon tvivlar på sig själv och vet att hon är en tillgång, rätt använd.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s