Akademiskt språk måste vara invecklat för att dölja akademisk tomhet

Om en ifrågasätter språkbruket inom akademiska ämnen, och kanske kritiserar det för att vara onödigt komplicerat, vilseledande och oprecist, kan en förvänta sig standardsvaret: ”problemet finns hos dig, du förstår inte vår briljans, du måste lära dig det akademiska språket så förstår du att det är perfekt för sitt syfte. Hur kan du kritisera vårt sofistikerade akademiska språk?”. Fast det finns många goda skäl att göra det.

samon2Detta är ett vanligt problem med ”invecklat akademiskt språk”.

Igår läste jag en artikel i Metro, som handlade om just detta. Titeln var ”varför måste det akademiska språket vara så komplicerat?” Artikeln kan läsas här (av någon anledning kan jag inte se den på Metros hemsida). Texten inleds med meningen:

”Som ny student är det lätt att bli överväldigad av alla märkliga begrepp och termer som florerar i den akademiska världen.”

Detta är en ganska bra beskrivning av verkligheten. Det stämmer helt klart med min erfarenhet som student inom samhällsvetenskap (min erfarenhet är att det gäller ungefär lika mycket inom humaniora). När språket är svårt att förstå är det naturligt att fråga sig varför. Men det är intressant vilka två frågor författaren ställer. Hen frågar, varför ”allt ska vara så invecklat” och om det inte vore bättre ”att få skriva lite mer personligt”. Detta ger intryck av att ”personligt” och ”invecklat” skulle vara motsättningar, men det är två helt olika dimensioner. Utifrån dessa finns det fyra möjligheter. En text kan vara (1) invecklad och opersonlig, (2) invecklad och personlig, (3) enkel och personlig eller (4) enkel och opersonlig.

Det finns bra forskare som använder sig av ett mer personligt språk utan att det försämrar läsbarheten. Så en kan göra så, men en måste kanske vara en respekterad forskare för att komma undan med det. Och vid tvekan är det bättre att sträva efter att vara opersonlig, men som generell princip finns det inget rätt eller fel. Men är nu inte så intresserad av frågan om hur personlig en akademisk text kan vara, utan jag vill tala om detta hur ”komplicerat språk” försvaras i den här artikeln. För jag anser ju till skillnad från många akademiker, att det alltid är bättre att använda språk som är enkelt än språk som är svårt att förstå, om inte det svårare språket har några särskilda förtjänster.

Det är ganska intressant att se hur de uppringda akademikerna svarar på frågan ”varför måste det akademiska språket vara så komplicerat”. Akademiker 1 svarar att det är bra om alla som verkar inom samma ämne har ett gemensamt språk, eftersom det effektiviserar läsningen. Akademiker 2 förklarar att: ”när du har kommit fram till en vetenskaplig slutsats behöver du kommunicera den så koncist och precist som möjligt, så att alla läsare tolkar det på samma sätt.”

Det må vara sant men allt detta är ju starka skäl för att det akademiska språket inte borde vara så komplicerat. Problemet är inte att det finns akademiska termer som har en gemensam betydelse inom ett visst ämne. Eller att det finns ord som en måste lära sig när en börjar plugga på högskolan. Längst ner på sidan finns det  en faktaruta som listar ”några av de viktigaste orden” för den som ska börja studera. Orden som listas är ”teori”, ”empiri”, ”reliabilitet” och ”validitet”. Ord som dessa är användbara och fyller en funktion, och det är inget särskilt komplicerat med dem. Det är knappast dessa eller liknande ord som en först tänker på, när en kritiserar invecklat akademiskt språk.

osik0llycoiaqzbkxuu5Men jag anklagar ändå reliabilitet för att ha fler stavelser än bokstäver. Jag vet aldrig när jag ska sluta stava det.

Om ”akademiskt språk” var till för att använda ett gemensamt språk för att göra det möjligt att tydligt och koncist presentera vetenskapliga slutsatser hade allt varit bra med det, och att den oinvigde som vill sätta sig in i forskningen blir tvungen att slå upp några okända ord är knappast ett problem. Men det akademiska språket är i många fall raka motsatsen till detta. Det råder ofta oenighet kring vad de akademiska termerna betyder. Dessutom är språket mycket svårare att förstå än det behöver vara.

Det är inte bara så för utomstående. Även akademiker inom samma område har ofta svårt att förstå varandra, även om de sällan är villiga att erkänna detta. Det är därför många av dem inte kan förklara vad olika komplicerade texter egentligen säger. Om du frågar dem kommer de säga, att detta är för svårt för att uttrycka i språk som är begripligt för vanliga dödliga. Men när någon skyller sin oförmåga att förklara ett ämne, som den påstår sig vara insatt i, på åhörarens bristande bildning, då bör en vara misstänksam.

misstänksamTa fram din mest misstänksamma uppsyn och tro inte på något.

Ett annat försvar för akademiskt språk, enligt de tillfrågade, är att om en inte använder det språket kommer ens texter och forskning inte tas på allvar, utan uppfattas som oseriöst. Detta är en intressant poäng, och jag håller helt med om det. Många akademiska texter skulle uppfattas som oseriösa och ingen skulle ta den på allvar, om det inte vore för det akademiska språket. Anledningen är att många akademiska studier och teorier är oseriösa, och om de uttrycktes i vanligt språk skulle det bli uppenbart hur löjeväckande det är, så det akademiska språket fyller en viktig funktion i att mörka detta.

Jag ska ta några exempel från nationalekonomin, som innehåller många närmast parodiska exempel på detta. Ett tydligt exempel är begreppet antagandet om ”rationella förväntningar” som är vanligt i nationalekonomiska teorier. Begreppet myntades på 60-talet av ekonomen John Muth, som skriver att hypotesen om ”rationella förväntningar” innebär att:

”the subjective probability distribution of outcomes) tend to be distributed, for the same information set, about the prediction of the theory (or the ”objective” probability distributions of outcomes).”

Översatt till vanlig svenska betyder detta att människor kan förutspå framtiden. Det finns alltså en omfattande akademisk litteratur, högt ansedd bland nationalekonomer, som bygger på antaganden om att människor har förmågan att göra korrekta förutsägelser av framtida händelser. Men det går inte att skriva ut något sådant och fortfarande bli tagen på allvar, så en måste dölja det bakom ord och begrepp som låter objektiva och vetenskapliga.

När ekonomer pratar om rationalitet gäller det att vara på sin vakt. Ett av de mest extrema exempel jag känner till på hur ekonomer använder sitt ”gemensamma språk” för att säga de mest bisarra saker och fortfarande bli tagna på allvar, är Gary Beckers (vinnare av Riksbankens ”nobelpris”) ”teori om rationellt beroende” som använder tekniska termer och matematiska formler för att bevisa att att missbrukare agerar rationellt och gör optimala beslut för att maximera sitt välbefinnande (vilket betyder att fri tillgång till droger är i allas intresse). Just detta exempel är ju faktiskt uppenbart befängt, även när det uttrycks i akademiskt språk och matematiska formler. Om ni undrar ni undrar hur det ser ut kan ni läsa här.

samonb1Jag ser vad ni försöker göra här.

Nåväl, det finns otaliga liknande exempel. Och det gäller inte bara ekonomi. Fenomenet tar sig olika uttryck inom olika ämnen. Jag har skrivit om exempel från litteraturvetenskap och behavioristisk psykologi. Men överallt används komplicerat och diffust språkbruk för att få helt banala eller felaktiga insikter att framstå som avancerad vetenskap. Vad jag försöker visa är att det ligger mycket i att det ”gemensamma akademiska språket” många gånger måste användas om en vill bli tagen på allvar, men det beror i så fall på att det en skriver inte är värt att ta på allvar.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Politisk ekonomi, Samhälle och politik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Akademiskt språk måste vara invecklat för att dölja akademisk tomhet

  1. Rebecca skriver:

    Detta har jag också tänkt på! Håller helt med.

    Liked by 1 person

  2. Ping: Osorterade tankar om studier, akademiker, funkisfeminism och att skriva bra | anarkoautism

  3. Morgaine le Fée skriver:

    Genom att googla på annat hamnade jag här. Håller fullständigt med vad du skrev.
    Jag har en naturvetenskaplig bakgrund, men senare har jag utbildat mig vidare till lärare. Dvs, vara tvungen att skriva ett examensarbete i ämnesdidaktik. Svenska är inte mitt modersmål, och då ville jag undvika invecklade uttryck som skulle äventyra läsarnas förståelse för mitt exjobb.
    Jag fick språkhjälp och ville skratta i ansikte på alla dessa akademiker som gav mig förslag om ”akademiskt språk”: min handledare sa, tex, att ordet ”hyfsad” var ”perfekt i meningen, men låter inte akademiskt, och då måste du byta det.” När jag bad om förslag, inte ens han kunde komma på andra ord. Det kändes surrealt.
    Samma sak med enkla, tydliga ord som ”bara”, ”bra”, ”också”. Om de är korrekta, varför byta de då? Jag har en mer praktisk inställning, och fokuserar på innehållet.

    Liked by 2 people

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s