Ni låtsas att alla autister är barn för att slippa lyssna på vuxna autister

Tänkte på detta som Patientperspektiv skrev om att ”alla känner någon som jobbar med autister men ingen känner en autist”. Patientperspektiv skriver:

”En sak som slår mig är att det är sällan någon utbrister att de känner en autist, trots att de med största sannolikhet gör det Inte nödvändigtvis någon som de står nära men någonstans i bekantskapskretsen finns det förmodligen, även om de inte vet om det … ”

Jag funderade på detta, och kom att tänka på ett närliggande fenomen, nämligen hur autism alltid diskuteras som något som barn har. Autister är barn, söner, döttrar, elever och patienter. De är inte vuxna individer som en känner. Dessa är vanliga attityder och de har sitt ursprung i hur den allmänna debatten kring autism och autister ser ut.

Jag googlade en gång efter bloggar om autism och sökresultaten var ganska talande- Första sidan med sökresultat gav åtta bloggar skrivna av föräldrar (uteslutande mödrar) till barn med autism. Av de sista två var en Autism & Aspergerförbundet, vars hemsida pryds av en jävla pusselbitlogotyp och ett skrattande barn. Den sista sökträffen var ”Autismforum: Länkar av och för anhöriga”. Och när jag gick vidare bland sökträffarna var det i stort sätt samma sak, men jag var tvungen att ragequita när jag kom förbi formuleringen: ”Det har tagit lång tid för mig att acceptera att min son har autism…”

table NT SOM INTE VILL ACCEPTERA AUTISTERS EXISTENS JAG ORKAR INTE!!

Ni förstår mönstret. Det verkar som att autister är barn. De som skriver om autism är deras föräldrar. Det här återspeglar hur autism så ofta diskuteras i media. Nyheterna rapporterar om ”diagnosbarn”, barn som inte har diagnos, barn ”särskilda behov”, barn med autism, föräldrar till barn med autism, mobbing i skolan, hemmasittare, hur barn påverkas av mediciner, föräldrar som inte vaccinerar sina barn. Debattartiklar skrivs om barn med autism. Det är föräldrar, lärare, specialpedagoger som får komma till tals och som berättar för oss vad autism är. Och på Twitter delas debattartiklar och blogginlägg av ”autismföräldrar” tillsammans inspirerande bilder. Föräldrar diskuterar autism. Hur det påverkar familjen. Hur underbara deras barn med autism är. Hur jobbigt det är att uppfostra barn med autism. Problem i skolan, problem i hemma. Men inte problem på arbetsplatsen, bostäder, försäkringskassan, arbetslöshet, långtidssjukskrivning, högskole-studier. Inga vuxna autister.

Att specialpedagoger och föräldrar diskuterar autism på bloggar och sociala medier är inget jag vänder mig emot. Men sättet som det ofta görs på det är väldigt typiskt, för det de diskuterar med andra föräldrar och specialpedagoger. Det är ovanligare att se dessa människor visa något större intresse för vad vuxna autister har att säga. ”Autismföräldrar” blir inte sällan provocerade när de ser någon vuxen autist tala ur sitt eget perspektiv (även om de oftast inte ser det alls). Jag har själv råkat ut för detta några gånger, och beskriver en sådan händelse här, men det är ett vanligt fenomen.

nkdPc8NKänslan av att diskutera med NT som diskuterar autism.

Det är dock inte så ofta en autist faktiskt lyckas provocera kontrovers på det sättet. För det vanliga är att vi helt enkelt inte syns. Många har den uppfattningen att autister är barn och inget annat. Därför kan vi ha en situation där många ser autism som något som andra uppfostrar, tar hand om eller arbetar med. Det är objektifiering genom en av de värsta sorters infantilisering. Autister är barn. Autistiska barn är ännu mer barn än vanliga barn, och den kontroll och de kränkningar av fri vilja och integritet, som alla barn utsätts för, drabbar de autistiska barnen värst. ”Inte mitt barn”, säger Autismföräldern, när en vuxen autist har mage att påstå att autism inte bör ses som en familjesorg och att autister bör respekteras som människor i stället för att ses som problem. ”Det är lätt för dig att säga men mitt barn är inte som dig, mitt barn är Svårt Autistiskt.” Autismföräldern känner inte Autisten men kan dra denna slutsats av följande skäl: Autisten har formulerat och kommunicerat en egen åsikt, vilket visar att hen är en egen individ och vuxen människa. I den mån autisten framstår i omgivningens ögon som en vuxen människa kommer det att ifrågasättas, om hen verkligen är autistisk ”på riktigt”.

Att autism alltid diskuteras som om det var något som bara berörde barn (och deras anhöriga) skadar så klart vuxna autister, som i stor utsträckning osynliggörs. Men det skadar även autistiska barn, eftersom deras anhöriga ofta inhämtar all sin kunskap från andra föräldrar och pedagoger, men inte alls är intresserade av att förstå autism ur ett autistiskt perspektiv. Ingen försöker förstå barnets situation. Det autistiska barnet betraktas som ett problem som omgivningen måste lösa. Det autistiska barnet är inte en individ och kommer aldrig att bli det. Autister är antingen barn, eller individer som någon ”jobbar med”. De är inte vänner och bekanta, de är inte heller experter, skribenter, eller personer som är värda att lyssna på. En autist är ett barn och någon att se ner på eller inte alls. Men verkligheten är den att autister, som alla andra människor, blir äldre med åren.

saisai6                                             Hur autister betraktas, och vad vi är. Sällan samma sak.
Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Autism, Föräldrar och anhöriga och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Ni låtsas att alla autister är barn för att slippa lyssna på vuxna autister

  1. Talking Back skriver:

    Jag har tänkt mycket på det här på senaste tiden och har många funderingar som är för privata för att dryfta offentligt men en sak som skrämmer mig rejält är att även professionella (personer inom skolan och vården) som ska vara på experter på autism verkar basera sin kunskap på väldigt neurotypa perspektiv. Autistister (både barn och vuxna) är liksom inte en självklar kunskapskälla och det gör mig rädd.

    Liked by 1 person

    • Anarkoautism skriver:

      Ja det verkar vara så. Jag minns när jag var barn och vilken värdelös ”hjälp” de kokade ihop, baserat på sina fördomar snarare än mina verkliga behov. De som ska vara experter är kanske det, men de är inte experter på autism. De är experter på neurotypa teorier om autism. De är experter på alla olika tolkningar som neurotyper kan göra av olika autistiska beteenden. Och allt kretsar kring dem. De är som den gamla tidens astronomer som tydligt kunde se att solen kretsade kring dem och var experter på att förklara stjärnornas och planeternas rörelser utifrån det perspektiv enligt vilket de var i centrum. De var experter i en viss bemärkelse men de förstod inte de fenomen de observerade för fem öre.

      Liked by 2 people

      • Kristina skriver:

        Det är skillnad på veta och att förstå.

        Jag är också oroad för den uppväxande generationen. Med tanke på det enorma förståelseunderskottet borde autister anställas i vård, skola och habilitering som referenspersoner.
        Som barn/tonåring fick jag ingen speciell hjälp av experter det kanske var tur.

        Liked by 2 people

        • Anarkoautism skriver:

          Sant, det är en viktig skillnad. Jag hade tur som fick en diagnos tidigt. Hjälpen jag fick var ofta helt värdelös och ibland direkt skadlig, och förståelsen var usel, men det var antagligen ändå bättre än om jag inte haft någon diagnos. Fick en del stöd som jag faktiskt hade nytta av. Men ja, mycket av det ”särskilda stödet” en erbjöds var i bästa fall poänglöst.

          Liked by 1 person

  2. Ping: Funkofob arbetsmarknad | Patientperspektiv

  3. Livetsbilder skriver:

    Har funderat en hel del på det du skriver. Det berör mej illa. För din skull och för alla som blir osynliggjorda på grund av detta. Har ju inte följt dej så länge, men tycker det skulle vara intressant om du (utifrån detta att det bara är ickeautister som beskriver autister) berättade om autism ur ditt perspektiv, som barn och nu. Vad funkar, inte funkar, hur skulle du vara hjälpt av att saker fungerade annorlunda, vilka saker? Jag vet att jag läst en bok, skriven av en kvinna som när hon var barn iaf inte pratade och jag tror hon räknades ha ”svår” autism. Det var fashinerande att läsa om hur hon beskrev hur hon upplevde världen som barn. Anyhow – jag läser gärna om autister av autister! Kram!

    Liked by 1 person

  4. Emelie skriver:

    Snälla, skriv en bok! De böcker jag läst som är skrivna av autister, de står alla på hedersplatsen i min bokhylla. Många hundöron blir det och jag slår upp vissa sidor gång på gång. Mina bästa hittills:

    Gunilla Gerland – En riktig människa
    Immanuel Brändemo – Trollhare
    Paula Tilli – På ett annat sätt
    John Elder Robison – Be different
    Clire Sainsbury – Utomjordning på skolgården
    Naoki Higashida – Därför hoppar jag

    Har du läst någon av dem?

    Jag vet inte hur länge till du ska studera men när du är klar så hoppas jag att Utbildningscentrum Autism anställer dig, så ska jag anlita dig som expertrådgivare för min son.

    Jag är oerhört privilegierad eftersom mina vuxna syskonbarn har blivit tillsammans med autister. Vilken källa till visdom. En av dem jobbar som avlösarservice i hemmet hos oss. Det är hon som når fram till sonen bäst av alla.

    Liked by 2 people

    • Anarkoautism skriver:

      Tack, verkligen kul att du tycker det. Jag skulle gärna skriva en eller flera böcker i framtiden om jag får möjlighet. Vad gäller böckerna du nämner har jag faktiskt inte läst någon av dem. Har läst Trollhares bloggande och gillar starkt. Antecknar dessa boktips, för eventuell läsning i framtiden.

      Liked by 2 people

  5. Ping: Jag är autist och autism är ingen mutantsnigel som kryper in i örat på oskyldiga barn – vad autistiska barn verkligen önskar att du förstod | anarkoautism

  6. Ina skriver:

    jag älskar allt du skriver om autism.
    du gör det så jävla bra, rakt på sak och så otroligt självklart.
    såna som du behövs verkligen i kampen mot autism-okunskapen.

    Liked by 2 people

  7. Ping: 18 saker de inte berättar om autism. Del 1 (sak 1-8). | anarkoautism

  8. Ping: 18 saker de inte berättar om autism (del 1/2) | anarkoautism

  9. Ping: Den som inte lyssnar på autister har ingen rätt att tala om vad autism är | anarkoautism

  10. Ping: Autism och sexualitet | anarkoautism

  11. Ping: Empatistörning | anarkoautism

  12. Ping: Om lågaffektivt bemötande i skolan | anarkoautism

  13. Ping: När ska ni låta autistiska barn spela Pokémon Go för nöjes skull? | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s