Ableism, rasism och alla förtrycks moster

Jag har vi flera tillfällen skrivit om det här med att dela in förtryck i de som är betydelsefulla och de som saknar betydelse. Det finns till exempel de som påstår att kapitalismen är källan till allt förtryck, och kan vi bara störta kapitalismen så har vi jämlikhet på alla plan. Detta är en väldigt underlig uppfattning. Kapitalismen har ju bara funnits under några århundraden men jag har svårt att tänka mig att någon på allvar menar att världen var fri från förtryck innan dess. Andra varianter på samma tankesätt är att klass är den enda verkligt förtryckande strukturen, och att alla andra förtryck härstammar från det. Sen finns det de som hävdar att det är patriarkatet om är det Riktiga Förtrycket. Ytterligare en variant är att säga att förtryck består av de tre dimensionerna klass, kön och ras, och att allt annat är varianter på detta. Det bör inte förvåna någon att de som bedömer vilka förtryck som är av överordnad respektive underordnad betydelse tycks de i hög grad utgå ifrån vilka maktordningar som de själva drabbas av. Det är lätt att förstå varför de flesta av oss helst inte ser förtryck som vi själva tjänar på.

sZQxwLäskigt att se sig själv som förtryckare kanske.

Men om en nu skulle vilja utse ett mästerförtryck som är mer grundläggande än alla andra förtryck så skulle en kunna argumentera för att det är ableism. Egentligen finns det ingen perfekt uppdelning av olika förtryck. Alla förtryck går in i varandra och förstärker varandra, utan att för den sakens skull orsaka varandra. Men en skulle kunna säga att ableism i någon form är vad som verkligen håller samman allt. Den ideologiska grunden för varje förtryckande struktur är att den underordnade gruppen är fysiskt och/eller mentalt underlägsen i jämförelse med den överordnade gruppen. Alla förtryckande strukturer en kan tänka sig motiveras utifrån tankesätt som är ableistiska.

På den här bloggen har jag skrivit en del om hur ableism samverkar med patriarkatet, kapitalismen och även transfobi. Jag har inte direkt skrivit något om sambanden mellan ableism och rasism. Detta beror inte på att jag inte tror att sådana kopplingar finns utan för att jag är vitare än måsskit i majonnäs så jag har inte så mycket att bidra med på det området. Men det är ett viktigt ämne, så jag tänkte att jag skulle skriva något litet om det ändå.

Jag kom förbi en artikel skriven av en Ashley Taylor  med den väldigt akademiska titeln ”The Discourse of Pathology: Reproducing the Able Mind through Bodies of Color” (länk). Författarens argument är att rasism och ableism är sammanhängande eftersom ”ras” konsekvent sammankopplas med kognitiva och psykiatriska funktionsnedsättningar. Taylor tar upp det välbekanta fenomenet med hur svarta kvinnor ses som irrationella och beskrivs som ”arga” och ”galna” om de säger ifrån mot marginalisering och förtryck.

Where this pathologization occurs through the attribution of mental illness, the construct of mental disability is deployed as a gendered tool of oppression and social control that positions the labeled subject as incompetent, incredible, and in need of management. Indeed, people of color are often confronted with the realization that in order to be accepted, even protected as members of some community, they have to suppress their expression of those experiences related to oppression like trauma, anger, and pain (s. 186-187).

Med andra ord, den som tillhör en marginaliserad grupp måste vara behärskad och får inte bli arg, hur goda skäl det än finns att bli det, eftersom de annars riskerar att avfärdas som irrationella och mentalt sjuka. Som exempel tar Taylor upp mordrättegången mot George Zimmerman, Trayvon Martins mördare. När Martins 19-åriga vän Rachel Jeantel vittnade i målet blev hon hånad i media för sin kropp och sitt sätt att tala.

In the court of public opinion, Jeantel’s able-mindedness—her intelligence, her credibility—is called into question by her black, woman-gendered, and nonnormatively sized embodiment; she is positioned as both cognitively impaired and emotionally unhinged. Importantly, where her cognitive ability is called into question, so too is her worth as a human being (“oxygen thief”), a normative slide recalling the eugenics discourse of eradication described earlier (s. 187).

Anklagelser om kognitiva och psykologiska funktionsnedsättningar används för att kontrollera marginaliserade grupper. Men detta är möjligt om kognitiva och psykologiska avvikelser är stigmatiserade till att börja med. Ableism utgör ett element i varje förtryckande maktordning och kopplingarna med just rasism är kanske särskilt tydliga. Jag menar, ta bara hela eugeniktanken som var särskilt poppis för sisådär hundra år sedan. Idén om rashygien för samman rasism och ableism på ett sätt som gör dem nästan omöjliga att skilja åt i det sammanhanget. Och det är inte svårt att komma på fler sådana exempel.

Det finns säkert mycket mer att säga om sambandet mellan rasism och ableism, men jag saknar viktiga kunskaper och insikter så jag vill inte säga för mycket. Jag hade gärna avslutat med att länka till någon som behandlar ableism och rasism tillsammans, men tyvärr känner jag inte till någon. Den som känner till bloggar eller liknande som handlar om rasism och ableism, i synnerhet från någon som har erfarenhet av båda delarna, får gärna komma med tips i kommentarerna.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i ableism, Funkispolitik och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ableism, rasism och alla förtrycks moster

  1. Corvus Cornix skriver:

    Jag inser att jag har börjat använda din blogg precis som jag använder Magnus Callmyrs blogg, som närmast ett slags uppslagsverk. Jag googlar en hel del, fast ofta hittar jag inte alls det jag söker i ämnen som autister autism, ableism. Magnus Callmyrs blogg handlar om ett annat tabu, narkotikapolitik. Med tabu menar jag ämnen som jag är väl medveten om kommer ge mig problem om jag ”skriver något avvikande om”. Fast skriver & skriver, i vissa debatter försöker jag belysa problem som ingen annan tycks se, detta trots att kombon i sig autistaktivism med dragning åt narkotikapolitik i sig är lite som omöjlig.

    Brukarrörelsen har, förutom lagt rabarber på ordet ”brukare”, så klart också anammat devisen ”Nihil de nobis, sin nobis!” (nothing about us without us!) På flera sätt blir devisen missvisande då man inom brukarrörelsen hänger sig duktigt åt ableism. Själva grunden i brukarrörelsen blir skev av sin nedlåtande syn på personer med framförallt psykiska funktionsnedsättningar, något som i stort sett glidit över till att enbart handla om neuropsykiatriska diagnoser.

    Detta samtidigt som man inom organisationer som företräder personer med ADHD/autism, vilka i första hand av någon inte fullt så naturlig orsak representeras mest av anhöriga till personer med ADHD/autism. Dessa anhöriga har som gruppering till stor del influerats av sina föregångare inom anhörirörelsen som fenomen, alltså 80-talets första folkliga lobbyister, rörelsen mot bruket av droger eller ”War on Drugs” som de själva kallar sitt ”krigande”. Förebilden är dåvarande first lady Nacy Reagan, som under devisen ”Just say No” bildade skola för anhörig-aktivism. Själva anhörigrörelsen är sin grund narkofobisk, det räcker med att vara autist med intresse för narkotikapolitik för att betraktas som en ”farlig/skadlig person”.

    Inom neuropsykiatriska öppenvården har man infört ”brukarråd” som här i Stockholm till stor del består av anhöriga, samt personer som har eller haft ett opiatberoende, en person med ADHD, ingen autistisk representant. Jag har fått intryck av att det är så här i stort sett hela landet, men jag har inte kollat upp det eftersom det skulle medföra integritets-kränkande svårigheter, att de facto kolla upp sånt. Här i Stockholm har mottagningar för personer med ADHD /autism mer börjat likna mottagningar för drogberoende, där man satsar en ansenlig del av slantarna på att regelbundet drogtesta sina patienter, man villkorar alltså all form av vård & behandling med en företeelse som är missvisande ”dokumenterad drogfrihet” vilket i sig gett upphov till en blomstrande marknad för ”Screeny weeny” inkl inköp av syntetiskt urin på tetrapack. Samtidigt som personer som inte brukar blir dokumenterade som drogpolitiska om de inte lämnar övervakade drogtester.
    Det blir inte så mycket pengar kvar för patienterna inom öppenvårdspsykiatrin, det räcker bara till drogtester & medicin, här finns ingen tid över för att få hjälp med annat i anslutning till sin diagnos, som hjälp med viktiga intyg eller rådgivning.

    Nu kan man kanske undra varför jag skrivit just det här just här, fast jag har ingen sån plan därför att jag förmåga att i förväg planera sånt som var jag skriver, ofta kan jag inte ens formulera mig alls. Det är numera väldigt sällan som jag lyckas få ihop en någorlunda sammanhängande text, det har nog aldrig hänt tidigare att jag lyckats med det på någon seriöst bra blogg tidigare.

    Som sagt jag ville mest bara tacka för en briljant blogg.

    Så själva

    Gilla

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s