Jag skriver inte om förtryck för att övertyga er som vill förtrycka om att ni ska sluta med det.

Något jag ofta skriver om är olika metoder som folk använder för att avfärda kamp mot förtryck som de inte upplever att de själva berörs av. Ett är att kritisera den förtrycka gruppen för att använda fel metoder eller ha fel fokus i sin kamp. Om en till exempel försöker skapa medvetenhet kring hur vissa grupper behandlas inhumant så säger de, så kritiserar de detta för att vara en fel (enligt någon bisarr logik som jag inte riktigt förstår). Jag har fått höra något i still med: ”jag har sett att du mest skriver om hur människor behandlar varandra, detta är fånigt och gör att jag som är socialist inte ta dig på allvar”.

Att jag skriver om hur människor behandlar varandra är helt sant. Till exempel skriver jag om hur NT-personer behandlar autister på ett sätt som vi tar stor skada av. Och jag uppmanar även människor att lyssna på autister och ta oss på allvar. När jag började skriva om detta väntade jag mig inte att få sådan kritik från vänsterhåll, även om jag senare har förstått att det är ganska vanligt. Kritiken lyder ungefär såhär: ”politisk kamp ska inte handla om att försöka påverka folks beteende, det enda sättet att bekämpa förtryck är att ändra på de reella maktförhållanden. Inget blir bättre av att försöka förmå andra att tänka på hur de behandlar andra.” Med andra ord: ”inget du säger kan få mig att behandla dig bättre, jag om ni vill att jag ska respektera era mänskliga rättigheter måste ni tvinga mig”. Men om vi bortser från det…

commie-monogatari-series-second-season-01-20784041-mkv_snapshot_05-29_2013-07-07_18-00-32 Inte för att det är okej men låt oss bortse från det för stunden.

Om vi bortser från det, så visar de också att de inte förstått varför jag skriver det jag gör och vem jag egentligen vänder mig till. De verkar utgå ifrån att jag skriver till dem, att jag skriver om hur deras beteende skadar mig och andra, i hopp om att de ska visa barmhärtighet och behandla oss bättre. Därför säger de att det är lönlöst, de tänker inte lyssna. Men saken är jag inte alls försöker omvända förtryckare. Visst vill jag informera icke-autister om vad autism är och hur vi far illa, eftersom jag tror att många faktiskt är bra människor som bryr sig och vill förstå. Men det är inte heller dem jag vänder mig till i första hand. För min viktigaste målgrupp när jag skriver om autisters upplevelser och position i samhället är, hör och häpna, andra autister.

Vi behöver höra att det vi utsätts för inte är okej. För vi får lära oss från barnsben att vad vi än utsätts, hur mycket vi än lider och vilka friheter andra än tar sig med oss, så är detta helt i sin ordning. Vi får lära oss att vårt lidande bara är inbillning, att det är vi som är elaka för att vi inte lyder eller för att vi inte uppskattar att bli behandlade på det sätt som NT-världen finner lämpligt. Vi får lära oss att det är vårt eget fel att vi mår dåligt, att om vi lider så beror det på att det är fel på oss. Vi får lära oss att vi faktiskt blir orimligt väl behandlade, och att det är omgivningen som lider av att vi existerar. Och så länge vi tror på detta har vi ingen  möjlighet att försvara oss. För att kunna slåss för sina rättigheter måste en först förstå att situationen som den ser ut nu inte är acceptabel.

bridge5Ibland måste en helt enkelt bli arg och utbrista: ”vad håller du på med, din kanalje?”

Att skriva om varför neurotypers beteende mot autister är dåligt, och med dåligt menar jag kränkande, skadligt och förtryckande, är ett sätt att bidra till ökad medvetenhet om detta bland autister. Vi ska inte behöva acceptera vilken behandling som helst. Våra upplevelser är verkliga, och vi har rätt att säga ifrån när något skadar oss. Vi har rätt att kräva att inte utsättas för saker som skadar oss, vi har ingen skyldighet att vara lydiga och medgörliga. Vi är inte fel. Vi ska inte tvingas anpassa oss efter omgivningen hela tiden och samtidigt vara tacksamma för varje liten eftergift som omgivningen gör för oss. Och vi har rätt att existera.

Det är en sådan medvetenhet jag vill bidra till. Det vi utsätts för är inte rimligt, det är förtryck. Och det räcker inte att bara känna till det, intellektuellt. En måste bli påmind om det. En måste bli påmind om att en har rättigheter. Annars glömmer en det, och om en glömmer att en har rättigheter är en körd. Och detta gäller för alla marginaliserade grupper. Jag använder autism som exempel eftersom det är vad jag känner mest engagemang för, men jag skriver ju om andra förtryck också. Men ni får själva dra lämpliga paralleller och generaliseringar. Och jag välkomnar att så många som möjligt läser och lär sig av det jag skriver, men det handlar inte om att jag bönar och ber om att ni ska acceptera mig och mina rättigheter. Och om du tror det det så är det inte dig jag vänder mig till, och det har det aldrig varit.

giphyUrsäkta, men jag pratade inte med er. Vilka är ni ens?
Advertisements

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Feminism och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag skriver inte om förtryck för att övertyga er som vill förtrycka om att ni ska sluta med det.

  1. Ping: Marxistisk feminism och relevant kritik som kan missbrukas i onda syften | anarkoautism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s