Kapitalism samverkar med funkisförtryck men är inte roten till det

Igår skrev jag om att en inte kan bortse från den roll som ”normer” (av olika skäl gillar jag inte alls att använda det ordet som benämning på det här) har i strukturellt förtryck, och att detta är viktigt att komma ihåg när det gäller förtryck av funkisar. Att avvika från vad som anses normalt kan ha långtgående materiella konsekvenser, ett faktum som många autister är smärtsamt medvetna om, och en kan därför inte se de förtryckande normerna som endast en konsekvens av materiellt förtryck. För att skapa balans tänkte jag nu skriva om hur funkisförtryck samverkar med kapitalismen, samtidigt som jag återigen vill visa varför kapitalismen bara kan förklara delar av det förtryck som funkisar drabbas av.

En viktig orsak till att funkisar blir ekonomiskt och socialt marginaliserade är att vi inte är produktiva. Fast egentligen vore det mer korrekt att säga att vi inte är lönsamma. Marx hade rätt i sin beskrivning av kapitalismen som ett samhällsekonomiskt system som utmärker sig genom att det ser ”lönsamhet” som det primära värdet. Inte bara produktion och föremål men även människor värderas utefter lönsamhet. Kapitalismen bryr sig inte hur produktiv du är. Jag kan till exempel producera hur många texter som helst för den här bloggen men så länge jag inte kan ta betalt för mitt skrivande är värdet av detta ur kapitalismens synvinkel noll. Om en inte kan jobba, och en inte är kapitalist, då är en värdelös enligt den kapitalistiska logiken. Det är också därför det pratas om ”skattebetalare” som en moraliskt högre stående grupp. Det framställs som att ”skattebetalare” bekostar vår välfärd och försörjer de, som inte kan arbeta. Detta är inte sant men det bygger på synen att den skatt en betalar speglar hur lönsam en är. Lönsamhet är grunden för människovärdet i kapitalismen.

Det är uppenbart hur detta drabbar funkisar. Att sakna arbetsförmåga har dels ekonomiska konsekvenser (en få ingen lön) men det har också sociala konsekvenser. En ses som värdelös. Enligt den kapitalistiska ideologin är det var och ens skyldighet att arbeta för att generera vinst åt företagen. Det spelar ingen roll om det en arbetar med är bra eller dåligt för samhället, det viktiga är att en arbetar med något. Den som inte arbetar ses som en parasit, som ska skämmas och vara tacksam för att en ens tillåts leva. Alla förväntas vilja arbeta oavsett hur en mår av det. Endast total oförmåga ses som en giltig ursäkt för att inte arbeta. Den ”hjälp” som samhället erbjuder handlar inte om att funkisar ska må så bra som möjligt utan om att de ska återfå arbetsförmågan, så att de kan vara lönsamma. Lönsamhet är målet, personens mående är bara relevant i den mån det påverkar arbetsförmågan.

Det är på det stora hela ganska lätt att se varför funkisar drabbas särskilt hårt av kapitalismen. Det är väldigt viktigt att förstå hur funkofobi samverkar med kapitalism. Men det är lika viktigt att inse att detta bara är en del av sanningen. Kapitalismen är inte orten till funkofobi. Funkisar förtrycks för att de inte är lönsamma och för att de är annorlunda. För personer vars funktionshinder endast innebär nedsatt arbetsförmåga, men som annars inte avviker märkbart, kanske det stämmer att det förtryck de utsätts för helt kan skyllas på kapitalismen. Men för autister och andra vars funktionshinder främst består i att en avviker från vad som ses som normalt, är det uppenbart att lönsamhet inte är hela problemet. Många autister har svårt att jobba till att börja med, och är därför olönsamma. Men även autister som klarar av att jobba, som kanske till och med är mer lönsamma än sina neurotypa kollegor, straffas för att de är autister. Autister förlorar sina jobb för att de inte förstår sociala koder, inte kan småprata ordentligt på fikaraster, såna helt obetydliga grejer. Så en kan ha full arbetsförmåga, en kan vara potentiellt mer lönsam än majoriteten, men ändå utsättas för förtryck i egenskap av autist.

Och det är uppenbart att funkofobi existerar i sammanhang där lönsamhet inte är ett problem över huvud taget. För det första har kapitalismen bara existerat under några hundra år, men funkofobi har existerat så långt tillbaka vi vet. Under antiken sattes barn med synliga handikapp (eller fel kön) ut till vargarna. Under en stor del av historien sågs ”kvinna” mer som en vanskapt man än som ett eget kön, så funkofobi hänger nära ihop med med patriarkatet. Traditionella samhällen bekymrade sig kanske inte om lönsamhet i samma grad men människor har alltid förtryckt de som uppfattas som onormala. Den som tror att allt var frid och fröjd för funkisar fram till och med kapitalismens intåg har en väldigt naiv syn på äldre samhällen. Igår fick jag en kommentar som ställde en mycket viktig fråga:

”Om normer inte är problemet hur kommer det sig då att t ex funktions- och cisnormer är så starka även i feministiska kretsar?”

nisemonogatari-3Jag har några enkla frågor riktade till funkofoba feminister. förlåt feminister som tvingas av systemet att mot sin vilja agera funkofobt. Eftersom ni är experter på allt förtryck väntar jag mig att ni inte har några problem med att svara.

Varifrån kommer den hejdlösa funkofobi som återfinns inom radikala feministiska kretsar? Kapitalismen kan förklara funkofobi inom kretsar där människor accepterar den kapitalistiska ideologin. Men det är svårare att förstå hur funkofobi kan existera bland folk som förkastar den kapitalistiska ideologin, om funkofobi beror på kapitalismen. På vilket sätt tvingar kapitalismen alla antikapitalistiska aktivister att hata funkisar? Att ni exkluderar oss men samtidigt skuldbelägger oss för att vi inte kan utföra aktivism på era villkor, är det något som den kapitalistiska ekonomin tvingar er till trots att ni helst av allt vill slippa? Om någon funkofob vänsteraktivist läser detta får hen gärna förklara hur detta går till. Men till dess utgår jag ifrån det som för mig verkar helt uppenbart, att kapitalismen inte är roten till funkofobi. Och det säger sig självt men jag tänker inte snällt sitta och vänta tills kapitalismen är avskaffad innan jag kritiserar funkisförtryck.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i ableism, Funkispolitik, Politisk ekonomi, Samhälle och politik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Kapitalism samverkar med funkisförtryck men är inte roten till det

  1. Talking Back skriver:

    Ja! Att anpassa sig och försöka vara någon en inte kan vara, försöka fungera på ett sätt som inte går och att gå sönder på så många sätt är ett förtryck bortom vad som verkar vara greppbart för många människor. Den rent genomvidriga behandling som personer som inte är ”normala” i funktionalitetsperspektiv utsätts för tas ytterst sällan upp som en självklar feministisk fråga och jag undrar verkligen varför. Hur kunde t ex Bang formulera en feministisk politik som inte ens nämnde funktionslitetsperspektiv och det rent vidriga hat som t ex autister utsätts för är sorgligt. Jag skrev en replik på http://www.bang.se/varfor-inget-funkisperspektiv/ i vintras och har fortfarande fått ungefär ett svar men ingen direkt respons i övrigt. Tystnad och åter tystnad.

    Liked by 1 person

  2. Ping: Äntligen tror jag mig riktigt förstå den där debatten om materialism och normkritik | anarkoautism

  3. Ping: Funkisförtryckets materiella orsaker | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s