Funktionshinder är ett socialt fenomen

En sak som är viktig att förstå med funktionshinder i allmänhet är att det inte enbart är en fråga om vad en har svårt för. Vi har alla olika styrkor och svagheter. Saker vi kan och inte kan göra. Men vilka svagheter som blir funktionshinder beror i hög grad på samhället.

Ett vanligt synfel till exempel, ett sådant som kan åtgärdas med glasögon, brukar inte ses som ett funktionshinder. Detta beror inte bara på att det finns hjälpmedel som kan åtgärda synfelet. Lika viktigt är att det är socialt accepterat att använda detta hjälpmedel. Om glasögon var stigmatiserat, om en förväntades klara sig utan dem så mycket som möjligt och att använda glasögon betraktades som fusk, då skulle ett sådant synfel plötsligt bli ett allvarligt handikapp.

Det finns svårigheter som kan vara lika lätta att rätta till, men som ändå blir väldigt handikappande. Ett exempel är känslighet mot ljus, som är ganska vanligt bland autister. Det finns hjälpmedel som kan underlätta vid sådana besvär, till exempel att använda mörka glasögon eller keps. Detta är dock inte socialt accepterat. Att bära keps är ofta strängt förbjudet i skolan (det minns jag från min egen skoltid). Så även om ljuskänslighet är ett problem som kan åtgärdas ännu lättare än dålig syn (bättre belysning är en annan åtgärd) så skapar det mycket större problem i tillvaron, helt enkelt för att känslighet för ljus inte är en socialt accepterad svårighet.

En annan sak som också kan hjälpa när det blir för mycket intryck är att blunda. Men då blir folk arga. En kan bli utskälld av lärare. Detta har hänt mig flera gånger, både som barn och i vuxen ålder. Så en kan ha alla möjliga medfödda eller förvärvade svårigheter, men om det blir ett funktionshinder beror på omgivningen. Jag förnekar alltså inte att en som autist har svårare för vissa saker, jag menar bara att detta i sig inte är tillräckligt för att göra autism till ett funktionshinder. En kan ha väldigt svårt för något utan att det räknas som ett funktionshinder, helt enkelt för att svårigheten anses normal.

Att avvika från funktionsnormen handikappande i sig. För inte så länge sedan ansåg man att det var fel att vara vänsterhänt, och vänsterhänta tvingades använda höger hand. Att vara vänsterhänt blev då extremt handikappande. En kan ju säga att det är ett medfött handikapp, den vänsterhändte har väldigt svårt att använda högerhanden som andra. Det är ju visserligen sant, men det är bara ett problem om en insisterar på att en ska använda högerhanden.

Eftersom NT är normen kommer skillnader eller konflikter mellan autister och NT alltid tolkas till autisters nackdel. Här är några exempel på hur situationer tolkas så att missförstånd och konflikter blir autistens fel:

Situation: Autist förstår inte vad NT menar. Tolkning: Autisten är dum i huvudet.

Situation: NT förstår inte vad autist menar. Tolkning: Autist kan inte kommunicera ordentligt (och är dum i huvudet).

Situation: NT blir arg på autist. Autist förstår inte varför. Tolkning: NT blir rättmättigt arg. Autisten har uppenbarligen gjort fel. Autist är dum i huvudet

Situation: Autist blir arg på NT. NT förstår inte varför. Tolkning: Autisten får ett utbrott. NT har absolut inte gjort något fel. Autist är dum i huvudet.

Och så vidare. Det sägs att autister har problem med socialt samspel. Vad detta egentligen betyder är att det är svårt att umgås med neurotyper eller, mer korrekt, att neurtyper har problem med oss.

Ett bevis för att autister inte har några inneboende sociala svårigheter är att vi för det mesta har mycket lättare att umgås med varandra. Jag har i allmänhet mycket lättare att umgås med autister än neurotyper, och jag blir inte alls lika utmattad av det. Om problemet verkligen fanns hos autister hade det ju det sociala umgänget blivit svårare ju fler autister som var inblandade. Men min erfarenhet är att ju färre neurotyper lättare blir det. Vilket tyder på att problemet finns minst lika mycket hos NT-folket. Och även det är antagligen alldeles för generöst. Eftersom autister alltid får skulden när det uppstår problem är det vi som måste anpassa oss.

amarsMin erfarenhet av socialt umgänge är att det funkar bäst när alla inblandade är åtminstone lite udda.

Det sägs ofta att autister har mycket svårare än andra för att anpassa sig. Detta är inte sant. Det verkar bara så eftersom det är vi som måste anpassa oss hela tiden. NT behöver inte anpassa sig efter autister. De kan välja att anpassa sig litegrann av fri vilja när de har lust, och de kräver de evig tacksamhet för detta. Autister får ingen sådan tacksamhet. Vi blir bara bestraffade när vi inte lyckas anpassa oss helt och hållet.

Annonser

Om Anarkoautism

Jag är autist, transperson, anarkist, funkisfeminist (egentligen transfunkisfeminist men det är så långt att säga) och tycker att alla ska leva i fred och harmoni och vara snälla mot varandra men så länge vi inte lever i den världen måste vi kämpa mot förtryck och orättvisor.
Det här inlägget postades i Funkispolitik, Funkisteori och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Funktionshinder är ett socialt fenomen

  1. Ping: Några råd till föräldrar som lever med barn som lever med autism | anarkoautism

  2. Ping: Funkofobt funkislajvande | anarkoautism

  3. Ping: ”Ställer jag för låga krav?” Vanliga frågor hos anhöriga till autistiska barn | anarkoautism

Kommentera (kommentarer granskas)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s